Foto: Nina Varumo /TT
1995 fick en LO-rapport om frihet på jobbet ett överraskande stort genomslag. Bilden av den hårt arbetande höga tjänstemannen fick nämligen en ordentlig törn. Denne högavlönade man hade en trygg anställning och en stor frihet att göra lite som han ville på arbetet, en ynnest som de i botten, arbetarklassens lägst avlönade kvinnor, bara kunde drömma om.
Mönstret syns fortfarande, inte minst i Kommunals nya rapport ”Flexibilitetens pris”.
Ändå har saker ändrats. Delegationen för jämställdhet i arbetslivet kunde förra hösten visa att många kvinnor nu närmat sig männens situation. Men det är en utveckling som inte kommit arbetarklassens kvinnor till del.
Det går alltså inte att komma runt klass när jämställdheten diskuteras.
De ofrivilliga deltiderna inom vård och omsorg är ett könsförtryck som också baseras på klass. Att kvinnor inom detaljhandel oftare än män anställs på deltid är ett annat exempel.
Samtidigt väljer kvinnor heltid i lika hög utsträckning som män i de fall de har ett val. Talet om att kvinnor själva väljer deltid är alltså en myt.
Vi kan alltså varken bortse från kön eller klass när vi nu inför 8 mars åter diskuterar jämställdhet, frihet och deltid.
Det var en slutsats som drogs redan i LO-rapporten för tjugo år sedan. Och det är en slutsats som gäller än i dag.
