Arbetet Global

Få nyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global och Erik Larsson och Linda Flood.

DOHA. Qatar ska arrangera fotbolls-VM 2022 – men gästarbetarna som bygger arenorna behandlas som slavar. Den religiösa monarkin i landet grundar sitt välbefinnande på olja, gas och ett system där utländska arbetare får betydligt lägre lön än medborgarna.

Ljuskäglorna sveper över de djupa groparna i vägen. Under skosulorna pressas mjuk finkornig ökensand.

Noli går först.

Han pekar varnande mot en stor ljus hund som lagt sig på vägen. Trots att bussar och bilar snuddar vid den rör den sig inte ur fläcken. Några sekunder efter att Noli passerat hörs ett argt skrik bakom oss.

En ljuskägla fångar Nolis kompis Benji när han hivar en sten mot den flyende hunden. Han tar upp ytterligare en sten och kastar den efter byrackan, skriker och viftar med armarna. Sen kommer han emot oss med ögon skummande av ilska.

– Den bet mig. Bara så där…den bet mig. Jag gick bara förbi.

Benji drar upp vänstra byxbenet. Hans kompis Rasti lyser upp mörkret med sin mobil. Konturerna av ett hundbett. Vi betraktar såret en stund innan Benji vecklar ned byxbenet igen, och vi fortsätter.

– Dra upp tröjhuvan över huvudet, säger Noli till mig hundra meter senare.

Jag gör som han säger.

Vi går mot huset där putsen flagnat. Vi klumpar ihop oss och passerar en två meter hög mur. Jag fäster blicken i väggen längre bort, medan vi med bestämda steg går förbi en vakt som posterat sig på en stol vid ingången till arbetarbostäderna.

– Haha, han trodde att du var asiat, skrattar Noli tyst några meter senare.

Vi går uppför trapporna. Huset är fullt av gästarbetare.

Egentligen har Noli ett annat namn. Benji och Rasti likaså. De är från ett asiatiskt land, men vilket kan jag inte skriva.
Alla här är rädda. Rädda för att deras arbetsgivare ska få reda på att de pratat med en journalist, rädda för att bli av med sina jobb, rädda för att inte kunna försörja sig själva och sina familjer.

DSC05847

Noli har jobbat 20 år utomlands. Foto: Erik Larsson

 

*

”And the winner is…  Qatar!”

För drygt fem år sedan beslutade fotbollsförbundet Fifa att detta land, som är ungefär lika stort som Skåne, ska få arrangera fotbolls-VM 2022. Sepp Blatter var nöjd. Kungafamiljen likaså.

Sedan drog byggboomen igång.

Arenor, hotell och affärsdistrikt behövde byggas. Och utländsk arbetskraft importerades i en aldrig tidigare skådad omfattning.

Omkring 1,5 miljoner gästarbetare finns i dag i landet. Men deras arbetsvillkor är ofta usla. Det är ingen slump att Aftonbladets fotbollsexpert Erik Niva har kallat Qatar-VM för ”slaveriets VM”. Hittills har cirka 1800 byggjobbare omkommit i jobbet.

Enligt världsfacket IFS prognos kommer 7 000 byggjobbare att dö innan avspark, om inte villkoren förbättras.
Skärmavbild 2016-02-25 kl. 11.08.11
– De utländska arbetarna betraktas ungefär som en bil eller en maskin som inte har rättigheter eller behov. De kommer hit, gör jobbet och åker hem, och så är det inget mer med det. Ett fåtal har visserligen ändrat sin syn på utländska arbetare, men i stort sett är det den uppfattning som qatarierna har, säger samhällsgeografen Fabiola Mieres på brittiska Durham university.

Hon är i Qatar för att forska om underleverantörskedjor, men har tidigare skrivit om migrantarbetarnas situation.

– Det är ett mycket känsligare ämne än jag först trodde. Inför mina intervjuer har jag varnats flera gånger för att använda termer som kan uppfattas som nedsättande om landets arbetsmarknad, säger hon till mig.

Relationer på arbetsmarknaden har blivit ett allt känsligare ämne i hela Mellanöstern. Strejker har rasat i flera länder, då flera regimer lagt fram lagförslag som inskränker rätten att teckna kollektivavtal och gå ut i konflikt. Särskilt i Egypten är det en känslig fråga.

I slutet av januari försvann den 28-årige italienska studenten Giulio Regeni som var i Egypten för att forska om fria fackföreningar. Bara några dagar innan Arbetet Global träffar Fabiola Mieres har hans svårt torterade kropp hittats i Kairos utkanter.

Mordet har lett till diplomatiska komplikationer, eftersom det finns indikationer på att det var Egyptens säkerhetsstyrkor som grep Giulio Regeni, något som det egyptiska inrikesministeriet förnekar.

Mordet har blivit mycket uppmärksammat i regionen, där människorättskämpar tycker sig se en allt hårdare attityd från flera regimer.

Men gästarbetarnas utsatta situation i Qatar är inte bara en del av ett regionalt antifackligt mönster. Den bygger också och framförallt på ett ekonomiskt och socialt system som gynnar en nationalitet framför en annan.

*

– Rabies…jag undrar om hunden hade rabies, säger Benji oroligt.

Han har tagit av sig byxorna och sitter nu i sängen. Med tvål och vatten tvättar han försiktigt såret där hunden bitit honom.

– Den var en konstig hund. Sjuk. Den låg ju bara där, säger han och drar en handduk över såret.

I brist på stolar sitter jag och de andra på tomma färgburkar i det trånga rummet. Tre våningssängar står längs väggarna. Under fönstret finns hyllor med en riskokare, några kastruller, tallrikar och två vattenkokare.

I tre år har Noli, Benji, Rasti bott tillsammans med tre andra i detta lilla rum.

– Vi hade aldrig träffats tidigare, säger Rasti.

Noli bryter in.

– Och nu vet vi allt om varandra! Till och med om varandras kärleksliv, skrattar han, som om tanken på att en gästarbetare skulle kunna ha ett kärleksliv var helt absurd.

En annan i rummet säger ”det här är rena Grand Palace” och berättar sen om vännerna i ett annat hus, där de är tvungna att gå ut på gården för att laga mat.

– Här har vi ju allt! Kök, vardagsrum, sängplatser. I samma rum. Fantastiskt, utropar han ironiskt.
Det dukas fram kyckling, ris, grönsaker och fisk.

Vi äter under tystnad.

Trångt. I ett litet rum bor sex gästarbetare. De jobbar minst tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. Foto: Erik Larsson

Trångt. I ett litet rum bor sex gästarbetare. De jobbar minst tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. Foto: Erik Larsson

Klockan närmar sig nio. Snart är det dags att lägga sig. I morgon ska de upp klockan tre. Laga frukost och göra sig i ordning innan bussen går vid femtiden. Arbetet på bygget börjar klockan sex på morgonen och pågår fram till fem på eftermiddagen, med avbrott för en timmes lunch. Så rullar livet på.

Sex dagar i veckan.

Månad efter månad.

År efter år.

– Det är som ett fängelse. Ett fängelse utan murar, säger Noli.

*

Kafala.

Så kallas systemet

I Qatar bor drygt två miljoner människor. Endast en tiondel av dem har medborgarskap i landet. De övriga, utlänningarna, är de som jobbar. Araber från andra länder är poliser och sköter andra myndighetssysslor. Asiater bygger eller sköter marktjänsten. Afrikanerna tar de lägst betalda jobben, städar och diskar. Så ser bilden ut, något generaliserat.

Chauffören som kör mig runt i stan berättar hur han har det. Han säger att lönen är bättre än hemma, men ”there is nothing to do in Doha”. Han vill hem. Vara med familjen, hänga med kompisar på stranden. Dricka öl.

Då kontraktet löper ut nästa år får det vara nog. Varje år betalar han motsvarande 10 000 kronor till en qatarisk man som är hans ”sponsor”. Alla utländska arbetare måste ha en sponsor – ett företag eller privatperson som går i god för dem.

– Min sponsor har nästan 200 chaufförer. Han behöver aldrig jobba.

Det blir nästan en inkomst på två miljoner kronor om året. Pengar som bara rullar in utan någon ansträngning för qatarien som skrivit under pappret.

Lönen sätts naturligtvis efter arbetsuppgift och utbildning, men för okvalificerade byggjobbare och hembiträden finns en prislista där nationaliteten är helt avgörande, uppger flera gästarbetare och fackliga organisationer jag talar med.

Afrikaner tjänar minst. Etiopier och eritreaner kan ha löner på omkring 1000 svenska kronor i månaden – i ett land där priserna inte sällan ligger på svensk nivå.

Nepaleser och bangladeshier ligger snäppet högre och betalas ofta mellan 1400 och 1800 i månaden. Indier får något mer och filippinare har en ännu högre månadslön på drygt 2000 kronor.

Att lönen är kopplad till nationalitet beror på att arbetarna anställs av rekryteringsfirmor. Eftersom lönerna skiljer sig mellan länderna skiljer sig också jobberbjudanden åt. Därför kan två personer som gör samma jobb på ett bygge tjäna olika mycket.

*

Noli och Rasti följer med mig ut, och när vi ska gå förbi vakten drar jag upp huvan på nytt.

Bussar och bilar står parkerade i långa rader på den mörka sandplanen. I en byggnad längre bort flämtar ljuset från en neonskylt. En liten affär. En fisk som kostar fem qatarisk rial (cirka 10 kronor) på fiskmarknaden en bit bort kostar dubbelt så mycket i den här affären. Fem kilo ris får du betala 32 qatarisk rial för istället för 20 som inne i stan. Det bästa med affären är dock att panka arbetare kan handla på krita.

– Men de tar givetvis ränta, säger Noli.

Vi fortsätter ut i mörkret. Någonstans där ute finns vägen tillbaka mot centrala Doha.

Huvdstaden Dohas skyline. Staden är byggd av utländska arbetare, Qatars 200 000 medborgare jobbar inte. Foto: Erik Larsson

Huvudstaden Dohas skyline. Staden är byggd av utländska arbetare, Qatars
200 000 medborgare jobbar inte. Foto: Erik Larsson

*

Dagen efter står jag vid havet och tittar mot stan. Jag slås av känslan av att befinna mig i en science fiction-film. Glaset, stålet och betongen har formgivits av några av världens främsta arkitekter. Som så många andra har de låtit sig hyras in för att ge huvudstaden sin särprägel.

Skyskraporna är toppmoderna – men landet styrs av urgamla sharialagar.

Inne i city får jag ögonkontakt med en ung man. Han sitter bakom vindrutan i sin vita klädnad och rattar en mörkblå BMW. Tredagarsskägg. Självsäker blick. Han gasar förbi. Jag tänker att det är lätt att tro på systemet då man sitter i en splitterny stadsjeep.

Och vad är egentligen problemet? frågar sig en del. Arbetarna som kommer hit tjänar ju bättre än i sina hemländer. I alla fall oftast.

En sak är säker: Qatars rikedom bygger inte bara på gas och olja. Utan också på dessa arbetares blod, svett och tårar.

I mars ska FN-organet ILO skicka ett team till Qatar för att utröna om villkoren är så slavlika som många kritiker gör gällande. Men världens rikaste monarki anser att den internationella kritiken är orättvis – och att världsfacket IFS svartmålar.

Vissa smärre förändringar har också gjorts för att gå kritikerna till mötes. Men ingenting avgörande har skett, enligt Fabiola Mieres från Durham university.

I stället har konflikterna mellan kafalasystemets försvarare och dess kritiker hårdnat för varje år som fotbolls-VM närmar sig. De senaste månaderna har okända gärningsmän hackat sig in i världsfacket IFS datasystem. Mejlservarna ska enligt facket ha sänt ut falska e-postmeddelanden, där en hemlig smutskastningskampanj mot Qatar ”avslöjas”.

*

Böneutroparen har precis satt igång när jag möter Noli, Benji och Rasti. Vi kryssar oss genom gränderna intill det jättelika nya kvarteret Msheireb som håller på att byggas inne i stan. Vi kommer ut på den lite större gatan, Abdullah Bin Tani street. Tränger oss in på en restaurang där metallborden dras av med en fönsterskrapa innan maten ställs fram. Kyckling, ris och bröd.
54-årige Noli tar en tugga av brödet.

– Jag har varit borta från familjen i 20 år, säger han.

Hans första resa gick till Saudiarabien. Det var tryckande hett. Hemlängtan nästan outhärdlig. Då hade Noli bara ett barn, den nyfödda dottern. Hon ska få en ”Stairway to heaven” tänkte han, och bestämde sig för att åka utomlands och jobba, så att hon kunde utbilda sig, en dröm han själv inte kunnat förverkliga.

När Noli var liten ville han bli polis och ”ställa saker och ting till rätta”. Han kom in på polisutbildningen och studerade i tre år. Men det fjärde och sista året var han tvungen att hoppa av. Föräldrarna var lantbrukare och hade inte råd att låta honom fortsätta. Så han slutade innan drömjobbet blev hans.

– Om jag är bitter…nej, det är jag inte. Nästan alla kamrater på polisutbildningen är döda nu, säger han.

Istället för polis snabbutbildade han sig till byggjobbare.

Han vande sig vid livet utomlands. Vid värmen, de hårda arbetspassen och den inrutade vardagen. Ungefär en gång per år kunde han dessutom åka hem. Det blev tillökning i familjen.

– Nu har jag fyra barn och två barnbarn, säger han stolt.

Sedan tre år tillbaka jobbar han i Qatar. I år funderar Noli på att strunta i att åka hem och spara respengarna och semesterdagarna.

– Barnen är vuxna nu, de är alla över 20 och färdiga med sina utbildningar. Ibland önskar jag att de skulle säga…. Pappa, du kan väl komma hem nu?

– Men det är det aldrig någon som säger.

 

Läs också:

Fotbolls-VM i fokus på global årsdag

Qatar ska granskas av ILO

Facket vill visa ut Blatter

KRÖNIKA: Diktatur får spelen att flyta smärtfritt

FAKTA

Skärmavbild 2016-02-25 kl. 11.08.54 Billig arbetskraft till oljeindustrin • Kafalasystemet växte fram i Mellanöstern under 1950-talet för att förse en boomande oljeindustri i Mellanöstern med arbetskraft, mestadels byggjobbare från Asien. • Systemet innebär att ett företag eller en privatperson går i god för en gästarbetare, blir ”sponsor” och har rätt att ta passet och som anställd har man inte rätt att byta jobb. Arbetskraften är därmed i händerna på sin sponsor och får inte lämna landet utan tillstånd. Det är dessutom förbjudet för utländska arbetare att organisera sig fackligt. • Många arbetare har låg lön och bor i nedgångna baracker där företaget har kontroll på dem.  Systemet finns i Qatar, Bahrain, Kuwait, Oman, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Jordanien och Libanon. Världsfacket IFS och globala byggfacket BWI har riktat kritig kritik mot att Kafalasystemet används. Det ger upphov till slavliknande arbetsvillkor anser de. Källa: ILO Usel säkerhet inför VM-bygget • 2010 beslutade Fifa att låta landet arrangera fotbolls-VM 2022. Qatar blir därmed det minsta landet någonsin som får arrangera ett sådant jättelikt evenemang. I veckan ska Fifa välja ny president. • Flera stora nya VM-arenor ska byggas och gamla renoveras i landet som endast har 2,2 miljoner invånare. • Nya hotell, gallerior och kontor byggs också inför VM. • Kostnaden för att arrangera VM beräknas bli svindlande 1440 miljarder kronor. • Byggjobbarna från andra länder kommer till Qatar för att jobba men säkerheten är dålig och hittills har cirka 1 800 utländska arbetare dött. • Världsfacket IFS prognos är att 7 000 kommer att omkomma innan 2022, om inte säkerheten förbättras. Källor: Wikipedia, Världsfacket IFS, Aftonbladet.