Hvad hvilja arbetsgivarna?
Avtalsförhandlingar har i alla tider präglats av motsättningar mellan fack och arbetsgivare om hur löner och villkor ska formas. Grälen har stundom varit högljudda och lett till konflikter.
En sak har dock aldrig skapat spänningar eller oenighet mellan parterna – det är uppfattningen om betydelsen av att hålla politiken borta från lönebildningen. I år verkar dock inte längre gamla sanningar gälla. Svenskt Näringslivs vd, Carola Lemne, öppnar för politiska ingrepp i lönebildningen.
Den förändrade inställningen motiveras med flyktingströmmen och det stora antalet outbildade eller kortutbildade som kommit och kommer till Sverige. Det är för flyktingarnas skull som arbetsgivarna vill sänka trösklarna till arbetsmarknaden och det ska ske genom lägre ingångslöner.
Förra avtalsrörelsen var det omsorgen om ungdomar som sköts i förgrunden. Det var deras chanser att komma in på arbetsmarknaden som då motiverade arbetsgivarnas krav på frysta eller sänkta ingångslöner. Men några rop på politisk hjälp hördes inte.
Nu sjunker som bekant ungdomsarbetslösheten kraftigt och det sker utan att ingångslönerna har frysts eller sänkts under den gångna avtalsperioden. Vips skjuts flyktingar i förgrunden när samma krav upprepas.
Tanken på politiska ingrepp i lönebildningen är så främmande att det är svårt att ta in. Menar arbetsgivarna allvar eller är vd-uttalandet ett riktigt bomskott?
Historiskt har just arbetsgivarna ondgjort sig över politikens intrång i arbetsmarknadsrelationer. Den lagstiftningsera som dateras till 1970-talet har av arbetsgivarna beskrivits som ett grundskott mot samförståndet och den anda som har sitt ursprung i det klassiska Saltsjöbadsavtalet 1938.
Men minnet är uppenbarligen kort hos arbetsgivarvärldens ledande företrädare som nu öppnar för politisk inblandning i lönebildningen via lagstiftning.
I ärlighetens namn bör dock tilläggas att det är svårt att rätt tolka arbetsgivarvärlden. Vd har en uppfattning, vice vd har en annan och någon rundfråga bland de tyngsta branschföreträdarna är inte genomförd.
Det politiska hotet om lagstiftning har under alla omständigheter ökat trycket på de anställdas organisationer. Arbetsgivarnas hopp om fackliga eftergifter (frysta eller sänkta ingångslöner) lever.
Utvecklingen kan emellertid lika gärna få ett helt annat och mer överraskande resultat eller förlopp. Tidigare facklig splittring och oenighet kan snabbt läggas till handlingarna om förbunden rustar för gemensam strid.
En kraftmätning som omfattar stora delar av arbetsmarknaden kan därför inte längre uteslutas. Det är svårt att tänka sig att en sådan utveckling föresvävat arbetsgivarna och de borgerliga partierna som tävlat om att vara arbetsgivarna till lags. Men det kan mycket väl bli resultatet.
