Skärmavbild 2016-02-18 kl. 11.17.45

Charlotte Qvandt, Athena Farrokhzhad, Kjell Espmark, Johannes Anyuru och Anna Jörgensdotter. Foto: Karl Skagerberg, Henrik Montgomery, Christine Olsson, Dan Hansson och Mats Åstrand

Ett pronomen betyder så mycket. John Swedenmark läser en splittrad –i positiv bemärkelse – samling dikter om krig och flykt och stängda gränser, där ordet vi rymmer många betydelser.

En av raderna i ”Internationalen” är enligt en fransk filosof (Alain Badiou) nyckeln till att förstå kommunismen. Kommunismen sån den var från början, alltså, innan Lenin&Stalin kom och sabbade varumärket.

Det handlar om raden: ”Från intet, allt vi vilja bli.” På franska ännu tydligare: ”Vi är ingenting; låt oss vara allt!” Kärnan i kommunismen skulle enligt Badiou alltså vara hotet om det spontana upproret från dem som inte har fått plats i samhället, åtminstone inte på sina egna villkor. B-laget.

Jag kommer att tänka på det här när jag läser en nyutkommen poesiantologi som har ordet ”vi” i titeln: och ”vi” återkommer även i flertalet av dikterna – men på några olika sätt.

Pronomenet kan fungera som identifikation med dem som försöker sig på den livsfarliga flykten över Medelhavet; till exempel i Charlotte Qvandts diktsvit ˝Vi kan vara hav”. Hon ger röst åt hur de kanske känner sig och gör därmed deras situation mer begriplig, mer empatiframkallande. Vilket förstärks av Jasim Mohameds sorgmodiga direktrapport från hjälparbetet på Samos.

”Vi” kan också tjäna till att problematisera ett svenskt välfärdsperspektiv, som när Maria Küchen ställer ett vagt ”vi kan inte” mot Nya Testamentets kärleksbudskap och konstaterar ”vi kan”.

Men ”viet” kan också definiera en nedvärderad grupps bestämda strävan efter självrespekt och handlingskraft, som i Athena Farrokhzhads antirasistiska kampsång eller i utdraget ur Karin Bryggers bok ur ensamstående mammors perspektiv Vi kom från överallt.

(Den boken är för övrigt läsvärd i sin helhet, liksom dess pendang, essän I fallinjen av Ann-Marie Ljungberg; överhuvudtaget kan den här antologin, förutom att vara tankeväckande och uppviglande, tjäna som bra introduktion till vad som pågår i den engagerade svenska litteraturen just nu, med flera heta lästips, såsom det diskurskritiska kollektivet bakom pseudonymen Ce(n)sur.)

Och ibland kan ”vi” bli rent svindlande och utmanande. Som i Johannes Anyurus apokalyptiska rapport ”Aska”, tillkommen som reaktion på morden i Trollhättan men med en mycket vidare syftning, bland annat en oförglömlig rad som ”Vi sover i ett hus som brinner”, där skildringen av det rasuppdelade Sverige i förlängningen handlar om hela världen.

Eller Jörgen Linds stillsamma uppgivenhet inför tiggare och vinterfåglar, som mynnar ut i raderna:

Jag trodde att det var vi som skulle förändra världen. Nu går du genom mig utan att röra vid något, utan att ta något med dig

och som därmed liksom konstaterar att hela mänskligarättigheterprojektet och humanismen är på väg att trist ebba ut.

Nån med perspektiv kan hävda att den här antologin är väldigt sjuttiotalistisk i sin retorik, väldigt proggig. Och det stämmer; det är själva poängen – och det är ingen invändning. Poesin har åter befunnits mogen att ta ställning, att gripa in i världen.

Några av antologins skribenter som inte är så vana poeter, men däremot välförfarna samhällstänkare, hittar fram till slagkraftiga formuleringar. Andra, mer uppburna, hittar en ny klangbotten i det här sammanhanget, exempelvis akademiledamoten och professorn Kjell Espmarks utrop:

Jag blir till ett bråkigt flyktingläger, min hjärna ett gytter av gråa skjul som spikats ihop av hopp  och skräck

Raderna ger utvidgade dimensioner åt hans långtida arbete som symbolistisk poet och beskrivare av den symbolistiska poesins hantverk.

Men en sak skiljer det här gänget från sjuttiotalet, och det med vidden hos en avgrund: Då var världen fortfarande begriplig; nu är den oöverskådlig och motsägelsefull. Det finns inga sanningar längre.

Byggnaderna vinglar i regnet som fortfarande formar sig utifrån somliga blickar

konstaterar Iman Mohammed.

Och hon får svar av Kristian Lundberg, som från sin diktarposition på Köpenhamnsvägen i Malmö, med minnet av mammans galenskap i bakhasorna, fångar både diktandets och samhällets villkor i orden:

Allt är just precis omöjligt att förlika sig med, delarna går inte längre foga samman till den större helhet som ska avtecknas

Kanske är det just splittringen, klyvnaden, som är min stora behållning av den här antologin, utöver mötet med mycket bra poesi och många bra samhällsanalyser.

”Det finns inga ord och ändå har vi vänt oss till dem”, skriver utgivarna Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt paradoxalt i förordet. Och:

nu är det slukhål som ropar
nu är det duggregn
nu är det varmt nu är det gryning
nu är det repression

utropar Petra Mölstad i det brinnande manifestet ”Ordning”, som kanske är antologins viktigaste text. Därför att den allra bäst sätter fingret på det etiska kaos vi mörkerseglat in i.

Vilka nu ”vi” är. Det är upp till var och en av oss att bestämma.

Poesi

Om detta sjunger vi inte ensamma Anna Jörgensdotter & Charlotte Qvandt (red) Etc Förlag omdetta_omslag_webb_hires