Pojkarna_2

Emrik Öhlander, Alexander Gustavsson och Vilgot Ostwald Westerlund spelar Kim, Bella och Momo, när de fått på sig sina ”pojkkroppar”.

Det är med plågsam identifikation jag ser Pojkarna, Alexandra-Therese Keinings nya långfilm. Det är lätt att glömma mängden våld som ryms i en högstadiekorridor. Lätt att tänka att orden ”hora” och ”fitta” inte används längre när man inte fått dem kastade efter sig på ett tag. Men Kim, Momo och Bella går hand i hand genom korridoren. Det är där jag inser att detta är en saga. För det hade aldrig vi vågat. 

Filmen handlar om att på magiskt vis ta sig in i killarnas värld, där bara killarna, och de som var med killarna, de utvalda tjejerna, fick vara. De som var snygga eller ”sköna”.

Kim, Momo och Bella ses som varken eller. Men de är modiga. De hittar en väg ut från de roller och hierarkier som ofta känns så cementerade i tonåren. De odlar en blomma som kan förvandla dem till pojkar över natten. En svart droppande svullen sagoväxt som ger ifrån sig ett magiskt sekret. Filmen utspelar sig som i en evig sommarnatt, med spröd växtlighet, eldar och horder av tonåringar.

För Momo och Bella blir förvandlingen till pojkar mest en lek. Ett sätt att komma bort från mobbingen och våldet mot tjejerna på skolan. Ett experimenterande i stil med att dricka och röka för första gången.

Men för Kim är det något annat. En väg ut ur en flickkropp som känns mer och mer kvävande. Som kille kan Kim hitta sitt riktiga jag. Och komma närmare Tony, högstadiets smågangster som är rätt osympatisk men som ändå har något mjukt inuti, tycker sig Kim se? Tony visar Kim sitt hemliga gömställe på ett tak och de äter cornflakes med mjölk och skrattar. Samtidigt får Tony Kim att vara med och göra inbrott. Kim blir allt mer utsatt i Tonys värld, fylld av våld och homofobi.

Kims förvandling blir även en källa till konflikt i gänget. De andra känner sig övergivna när han hänger mer och mer med Tony. De känner att Kim är på väg bort. En osäkerhet byggs upp. Momo som är kär i Kim undrar förtvivlat vad Kim vill ha.

Momo som flicka eller pojke? Men Kim vet inte heller. Och blomman dör långsamt. Förvandlingen var bara till låns. Tonårskroppen förblir en boja.

Pojkarna är en drömsk film om att växa upp. Om att hitta sig själv, bortom vad som är ”rimligt”, vad som anses tillhöra verkligheten. Det är en saga, men beskriver ändå tonåren mer realistiskt än vad jag sett på länge.

Men utan att avslöja för mycket så var slutet en besvikelse. Måste verkligen en film om en transperson alltid sluta tragiskt?

LÄS OCKSÅ:

Intervju Jessica Schiefauers, författare till boken ”Pojkarna”

Sanna Samuelsson

Film

Pojkarna Regi: Alexandra-Therese Keining Premiär 19 februari