Är det verkligen Nato vi vill ha?

Sverige har länge, i bred politisk enighet, stått fast vid principen om militär alliansfrihet. Länge var motivet att kunna stå neutralt i händelse av krig, men därefter har det också handlat om att kunna vara en självständig och tydlig röst för fred och nedrustning.

Men inget är sig ju likt numera. Och man måste kunna tänka om. Det kanske inte är så dramatiskt, det här med att gå med i Nato. Vi övar redan tillsammans. Vi deltar i Natoledda krigsinsatser. Vi samarbetar i materialfrågor.

Vi har svenskar på plats vid högkvarteret i Bryssel. Vi har skrivit under ett samförståndsavtal om att vara värdland, som bara ska godkännas av riksdagen i april. Det går nästan inte att vara närmare Nato än vad Sverige är utan att vara medlem, säger dess generalsekreterare, som dessutom numera är Jens Stoltenberg, och han är ju schyst.

Men så kommer här Natoutredningens betänkande. Det var i och för sig ingen som hade beställt det, men Stina Oscarson och Pierre Schori samlade en grupp med bland andra Hans Blix och Rolf Ekéus och levererar efter ett års arbete ett brett material med syftet att ge debatten ett mer allsidigt underlag. De vill att vi stannar till, lyfter blicken och tänker efter.

I en värld där den långsiktiga, om än ojämna, trenden är att krigen blir färre och viljan till gränsöverskridande samarbete ökar, är inträde i ”en öst-västlig rivalitet som egentli-gen ingen vill ha” verkligen det säkerhetspolitiskt klokaste beslutet?

I högtidstalen råder det bred enighet om att säkerhetspolitik är något mer än försvarspolitik. Utredningen pekar på en lång rad instrument, vid sidan av de militära. Är det inte dags att lägga en större del av krutet där?

Sven Cahling