Suzanna Bragstad började jobba redan som 13-åring. När hon skulle gå gymnasiet var hon ”fruktansvärt omotiverad” – hon hade ju redan jobb. Foto: Henrik Witt

Suzanna Bragstad började jobba redan som 13-åring. När hon skulle gå gymnasiet var hon ”fruktansvärt omotiverad” – hon hade ju redan jobb. Foto: Henrik Witt

Trots att Suzanna Bragstad hoppade av gymnasiet när hon var sjutton hade hon aldrig varit arbetslös – tills för några år sedan. – Då blev det plötsligt tvärstopp – det gick inte ens att få ett städjobb utan utbildning, säger hon. 

”Blott genom att lägga sitt arbete till samhället, har hon en rätt.” Låter det klyschigt och aningen gammeldags? Inte för Suzanna Bragstad. Hon är uppväxt med socialdemokratiska slagord: ”Gör din plikt och kräv din rätt”. Och det har hon gjort.

– Jag började jobba redan som 13-åring. Mammas man ägde ett hotell och där blev jag upplärd och anställdes så småningom till frukostvärdinna, säger hon.

– Jag tjänade pengar, och fick ett värde, så kändes det. Jag blev en människa som fick vara med och tycka och tänka – jag fick rättigheter, säger hon.

Arbetet blev också en paus från högstadiet som mest kändes som en enda lång väntan. Sommarlov och helger arbetade hon, och när hon gick ut nian var hon ordentligt skoltrött.

– Jag började läsa barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet, men var så fruktansvärt omotiverad. Jag förstod helt enkelt inte vad jag skulle med skolan till, jag hade ju arbete och gillade att jobba, säger hon.

Efter andra ring hoppade hon av, och började arbeta heltid på styvfaderns hotell.

– Sedan hoppade jag runt lite – testade på olika yrken inom restaurang- och hotellbranschen. Jobbade lite i bar, och på bageri. Trots att jag var ung hade jag mångårig arbetslivserfarenhet, och på den tiden räckte det. Jag hade jättelätt att få jobb, säger Suzanna Bragestad.

Efter några år återvände hon till sin styvfars hotell, och fortsatte som frukostvärdinna. Men när han hastigt gick bort 2013 valde hon att sluta.

– Jag trodde det skulle gå snabbt, att jag skulle få ett nytt jobb inom en månad. Men nu har jag snart varit arbetslös i tre år, och det känns omöjligt, säger hon.

I början sökte Suzanna Bragstad jobb inom hotell och restaurang. Men de senaste åren har hon sökt brett.

– Allt, jag har sökt allt – inom vården, städjobb, butiker, mataffärer, lager – allt. Men alla arbetsgivare nuförtiden kräver gymnasiekompetens, minst.

Periodvis har hon känt sig deprimerad, tagit på sig skulden och mått pyton.

– Självförtroendet får sig en knäck rätt snabbt. I min värld har arbetslöshet alltid förknippats med oduglighet och en ovilja att göra rätt för sig – mest oduglighet, och den känslan är inte konstruktiv,  den bryter verkligen ner, säger hon.

I dag drar hon sig för att söka de yrken hon tidigare sökte. Dels för att hon tröttnat på att inte ens kallas till intervju, men också för att hon blivit rädd.

– Det är den där risiga självkänslan: klarar jag av att jobba, är jag kompetent? Och så djävulen på axeln som svarar: Nä, antagligen inte.

Förändringen på arbetsmarknaden gick blixtsnabbt, den skedde över en natt enligt Suzanna Bragstad.

– Ena dagen räckte det med yrkeserfarenhet, andra dagen krävde arbetsgivarna gymnasiekompetens för att bre mackor och svabba golv, säger hon.

Nu har hon tröttnat på att söka jobb och känna sig dålig. Till hösten planerar hon att börja plugga igen. Först tänker hon läsa upp gymnasiebetygen, för att sedan utbilda sig till förskolelärare.

– Det var ju där jag hoppade av, och det är egentligen med barn och ungdomar jag vill  arbeta. På så vis känns det bra och utvecklande. Och får jag inte jobbet jag vill ha, har jag ju ändå utbildning och chans på ett städjobb.

LÄS OCKSÅ:

Lågutbildade är de stora förlorarna

Suzanna Bragstad

Ålder: Fyller snart 30 Utbildning: Grundskola, hoppade av gymnasiet efter två år, barn- och fritidsprogrammet Arbetslivserfarenhet: Det mesta inom hotell- och restaurang, konditoribiträde Familj: Sambo