Ett rum för somliga mer än andra
Jag och min syster är förortsbrudar. Vi hängde sällan på Östermalm, men det hände. Särskilt under en period när vi båda gillade film. Då promenerade vi ibland från T-Centralen mot Filmhuset på Gärdet.
Vid ett tillfälle, i närheten av Karlaplan, möter vi en man. Han väjer inte, går rakt emot oss, inget ovanligt i sig. Men exakt när han passerar oss, vi väjer, inget ovanligt i sig, lyfter han på kashmirrocken och fiser på oss.
Symboliken i denna händelse är övertydlig. Samtidigt lever vi i en tid när verkligheten ständigt knockar dikten. Vi kan ju hoppas att den senaste tidens yrvakna debatt, att kvinnor blir angripna i det offentliga rummet (va?!, det var det värsta!?) leder till något annat än mer rasism. Till exempel att kvinnor kan röra sig lika fritt som män. Eller åtminstone att debatten börjar handla om just det, inte om vilken man det var denna gång.
Men mönstret finns i också det vardagliga. I det som aldrig blir rubriker. Det som händer på väg till jobbet, krogen, gymmet. Se exemplen. Eller fisen ovan. Och det lilla – det som redan slagit sig till ro i våra kroppar – och det stora hänger alltid ihop.
Det är lika svårt att föreställa sig en kvinna i dräkt fisa ner mig och min syster, som att se grupper av kvinnor antasta unga män på ett torg. Förväntningar på kvinnor och män är lika vitt skilda i det offentliga rummet, som i alla andra rum.
Inblick inleder en serie om detta, allas vårt, rum. Men som alltid verkar tillhöra somliga mer än andra. Och det handlar inte bara om kön. Läs till exempel om Kvillebäcken.
LÄS OCKSÅ:
Se utdrag från boken Den urbana fronten
