Klicka för att se grafiken i större format.

Klicka för att se grafiken i större format.

Fack och arbetsgivare går in i den stundande avtalsrörelsen med historiskt låga löneförväntningar. Parterna räknar med avsevärt lägre lönehöjningar än de som finns med i experternas prognoser.

Regeringen, Riksbanken och statliga Konjunkturinstitutet tror samtliga att lönerna kommer att öka med tre procent eller mer under de kommande två åren. Det skulle innebära att löneökningstakten repar sig efter tre svaga år. Samtidigt har företrädare för arbetsmarknadens parter förväntningar om lönelyft på strax över två procent. Något som skulle innebära en fortsatt löneinbromsning.

Arbetets sammanställning av parternas löneförväntningar visar att dessa ligger på synnerligen dämpade nivåer historiskt sett. Endast i samband med 2010 års avtalsrörelse, som bedrevs under finanskrisens värsta härjningar, framträder förväntningar i samma härader. Den gången landade förhandlingarna i avtal som gav löneökningar på 1,75 procent på årsbasis.

ekocitatÅsa Olli Segendorf, chef för arbetsmarknadsenheten på Konjunkturinstitutet, uppger att myndigheten bygger sin löneprognos på bedömningarna av utvecklingen för hela ekonomin.
– Vi ser en god tillväxt och sysselsättningen utvecklas starkt. Utifrån det drar vi slutsatsen att vi lär få se en något starkare löneökningstakt, säger Åsa Olli Segendorf.

– Jag känner en osäkerhet inför vad parterna egentligen svarat på. Om de i sina svar avser de centrala avtalsnivåerna och inte de slutliga löneökningarna. För på ett års sikt tror de på 2,1 procents löneökningar, så låga slutliga lönehöjningar har vi inte sett i ekonomin på väldigt länge, fortsätter hon.

Historiskt har parternas löneförväntningar, som de återges i den regelbundna enkätundersökningen från TNS Sifo Prospera, varit förhållandevis träffsäkra. På ett-årshorisonten bommar parterna i genomsnitt med ett par tiondelar, och det finns ingen tendens att de systematiskt underskattar de uppmätta löneökningarna. Något som skulle vara fallet om de i enkätsvaren bara avsåg lönelyften i de centrala avtalen och inte räknade med löneglidningen på lokal nivå.

– Om enkäten verkligen speglar löneförväntningarna talar det för att man kan tänka sig att parterna sluter låga avtal. Det är ju facken inom industrin som sätter märket, en del av arbetsmarknaden som genomgått en lång svår period. Det går att fråga sig i vilken mån det slår igenom på förväntningarna, säger Åsa Olli Segendorf.

Inte oväntat skiljer sig parternas löneförväntningar åt ganska påtagligt. Arbetstagarna tror på en halv procentenhets högre lönelyft på ett års sikt. Liknande mönster framträder även i samband med några tidigare avtalsrörelser.

– Arbetsgivarna har ett intresse av att inte prata upp lönerna i förväg. Dessutom diskuteras Riksbankens inflationsmål, och hur snabbt det kan nås. Det ger en större osäkerhet som kan bidra till att parterna står längre ifrån varandra, säger Lars Jagrén, chefsekonom på Unionen.

Värt att notera är dock att även fackförbundens förväntningar påtagligt dämpade jämfört med expertprognoserna.

– Deras prognoser utgår från den långsiktiga trendnivån vid motsvarande BNP-utveckling, utan att göra värderingar av hur det faktiskt ser ut. Efter finanskrisen har vi sett en något sämre utveckling, vilket kan innebära att vi ska vänta oss lägre löneökningsnivåer än före krisen, säger Erica Sjölander, utredningschef på IF Metall.

Unionens Lars Jagrén hävdar att skilda utgångspunkter bidrar till olikheterna mellan experternas och parternas bilder av löneutvecklingen.
– Experterna har ett mer teoretiskt synsätt med ekonomiska modeller som bygger på gamla samband. Medan parterna är inne i ett industriavtalstänkande, där det gäller att bevara konkurrenskraften, säger Lars Jagren.

– Det finns ett antal parametrar som vi måste väga ihop, såsom inflationen, lönsamheten i näringslivet och löneutvecklingen i andra länder. Det vi vet med säkerhet är att löneökningstakten i hela västvärlden har växlat ned, och det har också inflationen gjort, fortsätter han.