Romaner om att bli en fri kvinna som blir lästa av nya generationer har ofta två teman i centrum. Doris Lessings Den femte sanningen från 1962, Marianne Alopaeus Mörkrets kärna 1965, Gun-Britt Sundströms Maken från 1976, Sun Axelssons Drömmen om ett liv 1978, och Karolina Ramqvists Alltings början 2013 – samtliga handlar om rätten till sin sexualitet och om relationen till en mor.

Nu läser jag Gunilla Boëthius Ofri. En passion från 70-talet och hittar ännu en skildring att återvända till. Ofri är en historia om en passion som utspelar sig på en arbetsplats inom fackföreningsrörelsen. Anna, som vuxit upp med en deprimerad mor och en sval far i Saltsjöbadens burgna villavärld, har blivit chefredaktör för fackförbundstidningen Stenarbetaren, och får slåss dubbelt på jobbet.

Tiden är 70-tal, och kvinnor i yrkeslivet behandlas ofta som det anses helt legitimt att behandla sekreterare – det vill säga som underordnade med sex appeal, tillgängliga och användbara, men inte som arbetskamrater på jämbördig fot.

Facket och tidningsvärlden var två arbetsplatser med stränga manliga normer: Man jobbade ofta dygnet runt, spriten låg i skrivbordslådan när den inte stod på representationskontot, och familjeplikter var en skam att nämna. Hierarkierna var hårda, könsmaktsordning ännu en framtidsteori, abort var förbjudet när Anna från överklassen blir intresserad av den före detta stenhuggaren, numera vice fackordföranden Bengt. Det gnistrar från första raden.

Boëthius roman följer Annas kamp för att räknas fast allt hon har provocerar: fel kön, fel bakgrund, fel jobb och fel erfarenheter. Hon vill jobba journalistiskt fast hon avkrävs lojalitet, hon är en ung kvinna som vill göra sexuella erfarenheter utan att vare sig bli våldtagen eller ses som slampa, hon hävdar sin rätt till en olycklig barndom fast familjen hade pengar. Hon vill räknas som del av den varma, samhällsförändrande gemenskap hon funnit i arbetarrörelsen. Men när hon faller sexuellt för den komplexridna drummeln Bengt med förförarryktet börjar klasskillnaderna spöka på allvar.

Han är samtidigt gestaltad på ett fint sätt, som sårbar under all gabardin och nylon, en revanschistisk man plågad av att bara fått sexårig folkskola i ett samhälle där utbildning är ett klassmärke och som vill lyfta alla arbetskamrater med en utbildningsrevolution, men fastnar i rörelsens traditioner.

Den svenska arbetarlitteraturens unga män, Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Artur Lundkvist, skrev vidare på primitivismens manifest där proletärhjälten virilt erövrar överklassens kvinnor i sin strävan uppåt. Mönstret finns hos sexualmystikern D H Lawrences skandalomsusade Lady Chatterleys älskare, och Gunilla Boëthius skildrar hur mönstret levde kvar i 70-talets sexuella och politiska revolution, trots att det inte erkändes. Kvinnor fick vara med, men villkoren var männens.

Annas kamp för sin frihet slutar med ett sorgligt val mellan passionerna i en människas liv. Det är en effektiv bild av hur varje tid skapar sin ofrihet.

Ulrika Milles

 

LÄS OCKSÅ

• ”Klass, kön – och sex!” – Jonna Sima intervjuar Gunilla Boëthius

Ny roman

ofri Ofri. En passion från 70-talet Gunilla Boëthius Wahlström & Widstrand