Visst kan vi höja kvinnors löner

Kraven på att eftersatta kvinnolöner ska lyftas i den kommande avtalsrörelsen är starka och välmotiverade.

Och visst är det fullt möjligt att utjämna skillnaderna.

Det känns därför som alldeles för tidigt att tro den mediabevakning som förutspår att LO-samordningen inför den stundande avtalsrörelsen kommer att spricka på frågan om kvinnolönerna.

Att den internationellt konkurrensutsatta delen av ekonomin ska vara ett riktmärke för lönebildningen i hela ekonomin finns det en samsyn kring mellan LO-förbunden. Motivet är att såväl Sveriges konkurrenskraft som arbetstillfällen i annat fall kan hotas.

Och samma samsyn råder även om att löneskillnaderna mellan könen måste utjämnas.

I LO-förbundens gemensamma program för det fackliga arbetet fram till 2028 slås fast att löneskillnaden ska börja betas av med start från 2016 med en halv procentenhet per år.

Oklarheten gäller dock hur man ska få ihop dessa två fundament.

Om skillnaden mellan könen ska ätas upp och de totala löneökningarna samtidigt inte ska överskrida det som ekonomin tål, och om denna nivå ska sättas av industrin innebär det rent matematiskt stora svårigheter att utjämna löneskillnaden mellan olika grupper.

Det är i skenet av denna matematiska motsättning som en del bedömare nu förutser LO-samordningens sammanbrott. Det är också i detta sken vi måste se Kommunals debattartikel i DN i veckan där de kräver högre löneökningar för undersköterskor än inom industrin.

Det är ett sätt att säga ”upp till bevis” till de övriga förbunden.

Kommunals frustration är extra förståelig utifrån hur Medlingsinstitutet har agerat och med all säkerhet fortsätter att agera. Medlingsinstitutet har tolkat sitt uppdrag mycket strikt som en uppmaning att industrins löneökningar ska vara tvingande norm för alla.

Komplexiteten i frågan syns av följande fakta:

• Den främsta orsaken till löneskillnaden mellan män och kvinnor är det generella löneläget i mansdominerade respektive kvinnodominerade sektorer. Detta ger argument för Kommunal att gå vägen via att höja lönerna för kvinnodominerade branscher och yrkesgrupper.

• Men samtidigt finns kvinnor inom industrin som ofta tillhör avtalsområden som relativt sett också är missgynnade lönemässigt.

• Det finns också avtalsområden där det skulle varit svårt att nå upp till de löneökningar som givits utan draghjälp från det normerande industriavtalet.

• Inom andra låglöneområden är könsskillnaden mindre märkbar och det allmänna löneläget är ett större problem.

Men trots komplexiteten är det klart att utjämningen av löneskillnaderna både kan och måste börja nu.

I Anna Danielssons och Tommy Öbergs nyutkomna bok ”Ledartröja eller tvångströja” påminns läsaren om andra vägar som annars kan hota. Till exempel att en öronmärkt del av arbetsgivaravgiften tillsammans med extra pengar från staten skulle bilda en fond för utjämning mellan mäns och kvinnors löner. Denna väg förespråkas av Feministiskt Initiativ och var även del i diskussionen inom den statliga Ja-delegationen, Jämställdhet i arbetslivet.

Men att släppa in politiska beslut för långt in i avtalsrörelsen torde vara dödsstöten för svensk lönebildning som vi är vana att se den. Vid ett regeringsskifte skulle det öppna för andra ännu större ingrepp, som till exempel politiska försök att påverka lägstalönerna.

I princip är det illa nog att staten nu lovat en extra statlig dusör till lärarna inför avtalsförhandlingarna.

Utan att synbart vara medveten om det har dock regeringen med dessa extrapengar till lärarna använt en väg som diskuterats även när det gäller kvinnolöner, det vill säga att betrakta enskilda yrkesgrupper som ”felavlönade” och därmed höja just dessa yrkesgruppers löner utanför den vanliga modellen. Översatt till LO-samordningen skulle det betyda riktade satsningar till enskilda kvinnodominerade yrkesgrupper, snarare än till sektorer med hög andel kvinnor.

Värt att notera är därför att Kommunal i sin debattartikel i DN inte lyfter fram hela den kvinnodominerade offentliga sektorn utan ställer kravet att just undersköterskor ska få extra pengar utanför normen.

Att på detta sätt betrakta en enskild yrkesgrupp som felavlönad kan vara en väg att börja beta av den diskriminerande löneskillnaden.

Klart är att utjämningen måste starta. Men det behöver inte alls betyda ett sammanbrott för LO-förbundens samordning.

Alla är säkert väl medvetna om formuleringen i LO:s principprogram om behovet att utjämna skillnaderna kontra behovet av en modell där den internationellt konkurrensutsatta delen av ekonomin ska vara normerande:

”Möjligheten till relativlöneförändringar är en förutsättning för att nuvarande modell ska vara långsiktigt stabil.”

Kanske blir slutresultatet en justering av modellen för svensk lönebildning. Men någon total kollaps är knappast på väg.