”Utan Kommunal blir det ingen samordning”

Utan Kommunal finns det ingen LO-samordning inför avtalsrörelsen, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson.

Den 21 oktober är det meningen att LO:s representantskap ska bestämma vilka krav LO-förbunden ska driva gemensamt i avtalsrörelsen 2016. Diskussionen om hur kraven ska se ut pågår som bäst, både inom och mellan LO-förbunden.

– Några dagar före den 21 oktober måste vi vara överens, annars har vi ingen samordning mellan LO-förbunden. Hur det blir är inte givet, säger Torbjörn Johansson, som mötte journalister på en pressträff vid LO Mediehus i dag, måndag.

På tisdag och onsdag samlas förbundens avtalssekreterare för en första större genomgång av var förbunden står. Inför denna ställer Kommunal upp ett absolut villkor för att delta i en eventuell LO-samordning: Landets 140 000 undersköterskor måste få större löneökningar än de lönelyft som parterna inom industrin enas om.

Torbjörn Johansson vill inte kommentera Kommunals utspel, som görs i en debattartikel i Dagens Nyheter i dag. Men han resonerar högt:
– Kan man ha en LO-samordning om inte alla är med? Kan man ha en LO-samordning utan Kommunal, som är en tredjedel av LO? Utan Kommunal finns det ingen LO-samordning.

Så sent som i våras enades LO-förbunden om ett antal mål (totalt 14) som de gemensamt ska sträva mot i avtalsrörelserna fram till år 2028. Att förbunden skulle bortse från målen redan i den första avtalsrörelse då de ska tillämpas har Torbjörn Johansson svårt att tänka sig.

– Ett av målen är att halvera löneklyftan mellan manligt och kvinnligt dominerade yrken, påminner Torbjörn Johansson. Kvinnodominerade grupper ska ha extra pengar. Vi är ense om att kvinnorna ska knappa in sex procentenheter på männen till 2028.

– Så jag utgår från att vi gör en satsning för att minska gapet mellan könen. Men vilka grupper det sedan handlar om, och hur mycket vi satsar – det återstår att diskutera.

Det finns två sätt att närma sig frågan om utjämning mellan kvinnligt och manligt dominerade yrkesgrupper, resonerar Torbjörn Johansson.
– Det ena är att peka ut vissa grupper som prioriterade, så som Kommunal nu gör. Det andra är att konstruera avtalskraven så att kvinnodominerade yrken får relativt sett större lönelyft. Till exempel med kvinnopotter, som LO tillämpade 2007, eller med ett krontalspåslag för alla med lön under en viss nivå, som vi gjorde 2013.

Vilken metod som är bäst vill Torbjörn Johansson inte säga, ”det är den brottningsmatchen vi går in i nu”. Han bekräftar dock att den enda gång avståndet mellan manliga och kvinnliga löner minskat var när jämställdhetspotterna tillämpades.

Regeringen har på förhand lovat att skjuta till extra pengar för att höja lärarnas löner, en inblandning i avtalsrörelsen som Torbjörn Johansson redan har kritiserat hårt. På frågan om vad lärarsatsningen betyder för andra offentligt anställda, exempelvis undersköterskor, svarar LO:s avtalssekreterare:
– Skjuter regeringen till pengar för lärarlönerna borde det bli mer pengar över för andra anställda.

Vid sidan av lönekrav tror Torbjörn Johansson att ett antal maktfrågor kan sätta sin prägel på den avtalsrörelse som inleds i vinter.
– Visstidsanställningarna är en fråga som har bubblat länge.

Särskilt de kvinnodominerade förbunden inom handel, hotell och restaurang och vård vill minska missbruket av tillfälliga anställningar, där även stora arbetsgivare bygger sin verksamhet på att ringa in personal dag för dag.

Ett annat, näraliggande problem är ”hyvling”, alltså att arbetsgivare säger upp alla heltidsanställda och återanställer dem med lägre tjänstgöringsgrad. De deltidsanställda som ständigt väntar på att få jobba extra timmar blir en billig buffert.