Duraid Al-Khamisi. Foto: Sofia Runarsdotter

Duraid Al-Khamisi. Foto: Sofia Runarsdotter

Det är något särskilt med att läsa en bok som stundtals lika gärna hade kunnat vara ens egen dagbok. Tanken slår mig flera gånger när jag läser Duraid Al-Khamisi bok Regnet luktar inte här.

Jag har aldrig varit med om det tidigare. Likheterna är många. Hans mamma har gått i skolan i Basra i Irak, samma stad där min pappa växte upp. Duraids familj tillhör en religiös minoritet, min familj tillhör den politiska oppositionen. Båda har tvingats fly. I Sverige har vi bevittnat hur våra föräldrar har gått från att vara etablerade personer i sitt födelseland till att hamna på samhällets botten. Från att vara en del av ett sammanhang av släkt, vänner, utbildning, karriär och framtidshopp till vilsenhet, ensamhet och sorg. Den upplevelsen tror jag att många som migrerat till ett nytt land kommer att känna igen sig i.

Det har gått 20 år sedan Duraid och hans familj kom till Sverige via en skakig båtresa över stormiga Östersjön.  Mellan år 1991-1994 flydde människor främst från Irak för att söka tryggheten i Europa. För att förstå varför folk flyr måste man förstå vad folk har flytt ifrån. Diktatorn Saddam Hussein som kom från Baathpartiet, samma parti som Syriens Bashar al-Assad, ledde Irak in i två fullkomligt obegripliga krig. Först mot Iran i åtta år och sedan mot Kuwait. När man radar upp händelserna i Irak är det svårt att förstå hur det är möjligt att ett och samma land kan utstå så mycket misär. Precis som Duraid skriver i boken har varenda irakisk familj en tragisk historia av förluster.

Och nu flyr folk återigen från Syrien, Irak och Afghanistan.

Vad har vi hunnit lära oss under den här tiden? Vi vet i dag att det gick bra att ta emot flyktingarna som kom för tjugo år sedan. Ändå talas det nu om volymer och inte människor, flyktingförläggningar brinner nu som då. Tonen är återigen rå och kall och påminner om 90-talets populism.

Boken kallas för ett familjeporträtt. Och så är det, men den är också en berättelse om Sverige och svenska erfarenheter. Själv är jag uppväxt på Gotland dit många av båtarna med flyktingar anlände. För det gotländska samhället är det en del av ö-identiteten. Gotlänningar har genom historien alltid tagit emot flyktingar. Därför utgör varje båt en del av ett kollektivt minne. Under andra världskriget kom nästan 40 000 ester, letter och litauer till Sverige. Många flydde över till Gotland och kom till Slite hamn. En del bor där i dag. Så när irakierna kom sa letterna att de känner igen sig i flyktingarnas öde. Nu när syrierna kommer säger vi som har bott här i över tjugo år att vi känner igen oss i deras öden. Och kanske är det därför som alltfler med migrationserfarenhet träder fram och berättar om sin flykt? För att motverka fördomarna som sprids om flyktingar?

Men lätt är det inte. När jag i somras ville ändra narrativet kring medborgarskapet och skrev en text där jag kritiserade medborgarskapsceremonier väckte det en våg av hat utan dess like. Trots att jag kom till Sverige 1989 förväntas jag fortfarande vara tacksam och därmed underdånig. Det blev alldeles uppenbart att vi inte är jämlikar i det här landet. Därför måste berättelserna bli fler, människor som flytt träda fram. Vi är här nu. Vi är en del av samhället.

Man ska läsa Regnet luktar inte här av främst två skäl. Det ena för att på ett socialt och själsligt plan få en inblick i processen med migration, men också för språkets skull. Duraid har ett alldeles eget sätt att berätta. Ett fantastiskt språk där han har tagit det bästa från svenska och arabiska. Och det märks att han använder en irakisk berättarstil. På irakiska säger man inte ”hon är söt”. Man säger ”hon är söt som honung”. Man säger inte ”han var besvärlig”. Man säger ”han slet sönder min själ”. Irakiskan brukar betraktas som ett bastant språk medan libanesiska, syriska och palestinska anses ha mer nätta uttryck. Men irakiskan är underskattad, uttalen må vara bastanta men det är ett teatraliskt språk. Varannan mening består av en metafor och talesätt. Tar man tillvara på det blir orden till poesi. Därför är styckena i boken också bäst där det litterära skrivandet tar plats.

Somar Al Naher

NY BOK

regnet-luktar-inte-har-ett-familjeportratt Regnet luktar inte här: Ett familjeporträtt Duraid Al-Khamisi Atlas