Klicka på grafiken för att se den i större format

Klicka på grafiken för att se den i större format

Varje år uppskattar ekonomer den så kallade jämviktsarbetslösheten. Det styr i sin tur finanspolitikens insatser mot arbetslöshet. Men de senaste åren har tunga bedömare höjt sin skattning av vad som anses vara jämviktsarbetslöshet – och det riskerar att leda till en onödigt stram politik, anser kritiker.

Regeringen och statliga Konjunkturinstitutet har på senare år blivit allt dystrare i sin syn på hur den svenska arbetsmarknaden fungerar.

Arbetet har sammanställt Finansdepartementets och Konjunkturinstitutets bedömningar av den så kallade jämviktsarbetslösheten. Det är alltså den lägsta nivå arbetslösheten antas kunna nå utan överhettningstendenser: att lönerna drar iväg och inflationsmålet äventyras.

Sammanställningen visar på återkommande upprevideringar sedan 2011. Då trodde regeringen att arbetslösheten i år kunde nå 4,9 procent innan det började hetta till och bli ont om outnyttjade resurser på arbetsmarknaden. Men i våras uppskattade regeringen att jämviktsarbetslösheten uppgår till 6,4 procent. En ökning med 1,5 procentenheter, vilket motsvarar nära 80 000 fler arbetslösa personer.

Även expertmyndigheten Konjunkturinstitutet har skrivit upp sina bedömningar för i år, men i mindre omfattning. Myndigheten tror att arbetsmarknadens smärtgräns i år nås redan vid 6,9 procents arbetslöshet.

Thomas Bergman, tillförordnad prognoschef på Finansdepartementet, uppger att upprevideringar till stor del beror på att lågkonjunkturen blivit längre än förväntat.

– Den faktiska arbetslösheten har legat på en hög nivå under en lång tid och den genomsnittliga tiden i arbetslöshet har stigit. De varaktiga effekterna på arbetslösheten har därför bedömts vara större och revideringarna har skett gradvis, säger han.

– En annan orsak till upprevideringarna av jämviktsarbetslösheten är att sammansättningen av arbetskraften har förändrats så att de som kommit in på arbetsmarknaden under de senaste åren har en lägre jobbchans, än de som är etablerade på arbetsmarknaden, fortsätter han.

Karine Raoufinia, expert på Konjunkturinstitutet, uppger att nya befolkningsprognoser har varit en faktor som orsakat upprevideringar i princip varje år.

– Prognoserna för befolkningsutvecklingen visar att grupper med svagare ställning ökar som andel framöver, vilket bidrar till högre arbetslöshet under en period. Sedan trodde vi tidigare att matchningsproblemen delvis skulle lösa upp sig, men det har vi inte sett, säger Karine Raoufinia.

Men både Sandro Scocco, chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé, och LO-ekonomen Thomas Carlén anser att tungviktarna missbedömer läget på arbetsmarknaden.

– Det går att få ner arbetslösheten mycket mer än så, utan att man behöver vara orolig för överhettning. Vi har haft låg efterfrågan under en lång tid, vilket är en stor faktor bakom den höga arbetslösheten, säger Thomas Carlén.

scoccocitatSandro Scocco poängterar att bedömningarna av jämviktsarbetslösheten tenderar att följa den faktiska arbetslösheten. Han finner inga grundläggande strukturella skäl till varför nivån skulle vara betydligt högre i dag än under decennierna före 90-talskrisen.

– Vi har inte varit i närheten av en löneökningstakt som hotar inflationsmålet på över tjugo år. Långsiktigt tror jag att det finns all anledning att tro att den ligger där den legat historiskt, mellan två och tre procent, säger Sandro Scocco.

Han hävdar att myndigheternas betoning på att många arbetslösa tillhör utsatta eller svaga grupper bottnar i en felaktig syn på hur arbetsmarknaden fungerar.

– När arbetsgivarna kan välja och vraka bland arbetstagarna, så väljer man mer kvalificerad arbetskraft än man faktiskt behöver. Det gör att personer med lägre kvalifikationer konkurreras ut, men det beror inte på att deras jobb inte finns, utan på att mer kvalificerade personer som borde jobba med annat tagit deras jobb, säger han.

– När konjunkturen förbättras och efterfrågan tar riktig fart lättar trycket på jobben som dessa grupper kan ta, säger Sandro Scocco.

Sandro Scocco anser att myndigheternas höga skattningar riskerar att leda till otillräckliga insatser för att bekämpa arbetslösheten.

– Experterna erkänner att skattningarna är behäftade med stor osäkerhet. Men det är problematiskt att när skattningarna väl är gjorda, så petas de ändå in i nästa modell för hur penning- och finanspolitiken bör anpassas, säger Sandro Scocco.

– När politiken kalibreras mot en jämviktsarbetslöshet på 6–7 procent släpper den fram mindre efterfrågan än den kunde ha gjort om skattningen varit lägre, eftersom det statsfinansiella manöverutrymmet bestäms av den uppskattade jämviktsarbetslösheten. Det blir det som politiken siktar på, fortsätter han.

Thomas Bergman på Finansdepartementet håller med om att bedömningar av nivån på resursutnyttjandet i ekonomin är svåra att göra, men han tonar ned risken för en alltför stram finanspoltik.

– En stor osäkerhet omgärdar analysen. De senaste åren har det dock funnits en stor samsyn om att det finns mycket lediga resurser i svensk ekonomi. Bedömningar har varierat kring den exakta omfattningen av dessa lediga resurser, men de flesta har varit eniga om att svensk ekonomi befunnit sig i en lågkonjunktur, säger Thomas Bergman.

 

Jämviktsarbetslöshet – definitioner

• Enligt KI och finansdepartementet är jämviktsarbetslösheten kort och gott: ”Den arbetslöshet som på lång sikt är förenlig med en stabil inflation”.

• I KI:s Lönebildningsrapport från förra hösten vidareutvecklas definitionen: ”Jämviktsarbetslösheten påverkas av faktorer som: takten i strukturomvandlingen, hur effektivt lediga platser och arbetssökande lyckas hitta varandra, ersättningsgraden i de sociala försäkringssystemen och arbetsmarknadens parters agerande. Djupa och långvariga lågkonjunkturer kan påverka jämviktsarbetslösheten genom att dessa strukturella faktorer förändras.”

• ”Konjunkturinstitutet prognostiserar att arbetslösheten uppgår till 7,5 procent år 2016. Samtidigt bedömer Konjunkturinstitutet att jämviktsarbetslösheten är 6,9 procent nästa år. Det innebär att arbetslösheten, till exempel till följd av högre efterfrågan via mer expansiv ekonomisk politik, skulle kunna minska med 0,6 procentenheter 2016. Denna lägre arbetslöshetsnivå kan sedan bestå utan att varaktigt hota inflationsmålet.”, skriver KI också i rapporten.