”Grekisk arbetsrätt fräts sönder”

Ändra strejkrätten och kollektivavtalen! Det var ett av kraven från EU-länderna för att gå med på en uppgörelse med Grekland.

– Det är ett sätt att fräta sönder arbetsrätten. Ur demokratisk synpunkt är det här mycket allvarligt, säger professor Sverker Gustavsson på statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Ledarna för EU-länderna har sagt att förtroendet är förbrukat. Om Grekland ska låna mer måste de fatta beslut om att genomföra långivarnas krav innan onsdag.

– Det är extremt. Den grekiska regeringen är ställd mot väggen. Jag har svårt att tro att regeringen kan få igenom alla krav från Bryssel.

Ett scenario är att det grekiska parlamentet säger nej till vissa delar av EU-ländernas krav och att det leder till en regeringskris, vilket kan sluta i att en teknokratregering som styrs av Riksbankschefen tar över.

– Frågan är vilka återverkningar det får i övriga Europa. Är det så här kriser ska hanteras i framtiden? Hur påverkas ländernas självbestämmande? säger Sverker Gustafsson.

Efter en maratonförhandling i natt nådde EU-länderna och Grekland en uppgörelse om ett nytt sparpaket som ska ge landet 800 miljarder kronor under tre år samt EU-stöd på kring 300 miljarder. En stor del av pengarna går till att betala skulder och räntor till bland annat banker i Tyskland. För att få pengarna har dock landets vänsterregering varit tvungen att göra flera eftergifter. Privatiseringar, pensionsreformer och skatteförändringar.

– En katastrof har undvikits, men priset för det grekiska folket är oerhört högt, kommenterar Europafacket.

Arbetsgivarna på EU-nivå, Businesseurope, välkomnar uppgörelsen och säger att nu måste villkoren för företagen förbättras.

– Från tysk sida var massiva förändringar av den grekiska arbetsmarknaden ett mycket viktigt krav, säger Andreas Botsch på DGB (tyska LO) till Arbetet.

Löntagarorganisationen har haft en god inblick i den senaste tidens förhandlingar i och med sina nära relationer till Socialdemokraterna, som regerar tillsammans med konservativa CDU.

Det är framförallt på tre punkter som EU-länderna krävt förändringar av den grekiska arbetsmarknaden.

• Den första punkten handlar om massuppsägningar.

– I dag måste den grekiska regeringen ge sitt godkännande om ett företag vill säga upp ett flertal av sina anställda. Långivarnas krav är att Grekland slopar den regeln, säger Andreas Botsch.

• Den andra punkten handlar om att förändra hela avtalssystemet. Under de första och andra stödpaketen krävde EU och IMF förändringar som påverkade grunden för relationen mellan fack och arbetsgivare. 2012 fick företagen möjlighet att välja ut vilka de ville förhandla löner och villkor med. De behövde alltså inte göra upp med facket utan kunde sluta avtal med någon annan anställd som stod företagsledningen nära. Det skapade en grogrund för gula fackföreningar.

– När den nya vänsterregeringen tillträdde ville de ta bort det här och återupprätta partssystemet, men nu är kravet att sådana förändringar inte ska kunna genomföras om inte långivarna går med på det, säger Andreas Botsch.

• Den tredje punkten handlar om konflikträtten, som EU vill förändra. Det står inte uttryckligen att det ska bli svårare att gå i konflikt för facken.

– Men det är undertexten. Det är ingen som tror att låntagarna vill öka fackens rätt att strejka, säger Andreas Botsch.

Konflikträtten är dock ett känsligt kapitel.

EU har enligt Lissabonfördraget inte rätt att göra allt för stora ingrepp på arbetsmarknaden. EU-länderna ska själva bestämma om löner, villkor och hur sådana ska sättas. Lissabonfördraget säger också att det ska vara en social dialog mellan fack, arbetsgivare och EU. Om parterna på arbetsmarknaden når en uppgörelse så ska den värnas. Att då gå in och påverka vad de tidigare kommit överens om kan ses som ett brott mot den sociala dialogen.

Dessutom har EU-länderna förbundit sig till FN-organet ILO:s konventioner om att värna facklig organisering och strejkrätt.

I Greklands fall blir en intressant fråga vem som ska hållas ansvarig om kraven från långivarna leder till att landet tvingas bryta mot ILO-konventioner som ska värna rätten att organisera sig och gå ut i konflikt.

Är det Grekland – som infört lagarna – eller är det långivarna – som krävt förändringar – som ska ta på sig ansvaret för eventuella brott mot ILO-konventionerna?