”Det är bra att bli rädd”

Så fort Nicolas Dumas visar sig i entrén till Sankt Görans sjukhus kommer folk fram och frågar: Hur får man tag på en taxi? Var ligger avdelning 52?

– I grunden är ordningsvakt ett serviceyrke, jag träffar väldigt mycket folk, hjälper och ledsagar, säger han.

S:t Göran är Stockholms läns enda dygnet-runt-öppna psykakut. Drogpåverkade personer är inte ovanliga.

– Några är aggressiva. Vi gör en del ingripanden för att skydda personal och övriga patienter. Andra kan sitta utanför och må dåligt men inte våga gå in. Då får jag bli jourhavande kompis.

I livremmen hänger nyckelknippa, ficklampa, batong – som han nästan aldrig använder – och handklovar. Radions monofon och sökaren för larmen sitter på axeln.

Vid ett larm kan Nicolas mötas av en hotfull person som kanske har ett tillhygge. Därför går ingen ensam på uppdrag.

– Sådana situationer måste vi tyvärr ibland använda våld för att lösa.

Att få kontroll över någon som är aggressiv kan resultera i att ordningsvakten får skador – vrickade händer, sönderslitna muskler och blödande knän.

– Det är det sämsta med jobbet. Och att folk har fördomar, spottar och skriker saker efter oss.  Man får inte ta det personligt.

Har du varit rädd?

– Jo, det är klart det händer. Det är bra för då blir man uppmärksam, inser sin begränsning. Viktigast är att komma hem välbehållen efter passet.

Nu byggs akuten ut, och att det är byggarbetsplats ökar risken för stölder. Sjukhusområdet är stort.

– Det börjar bli på gränsen att vi kan springa om det händer nåt i andra änden. Man vill ha kraft kvar att utföra det jobb man kommer fram till.

I ordningsvaktens befogenheter ingår att avvisa, avlägsna, och omhänderta personer.

– Man kan säga, utan den negativa klangen då, att vi är en slags B-polis.

Nicolas tycker att ordningsvakterna skulle kunna göra mycket mer om de fick specialinriktad utbildning.

– Vi skulle också kunna avlasta polisen med att köra berusade till vårdinrättningar och häkten.