Sandra Sjölander. Foto: Adam Ihse

Sandra Sjölander. Foto: Adam Ihse

 

Sandra Sjölander, undersköterska, medlem i Kommunal, Sollefteå.

Vad är rättvisa för dig?

– Att alla människor får det lika bra. Åker man runt i världen ser man att det inte är så. I Sverige märks inte skillnaderna lika tydligt.

Att ha det lika bra, betyder det samma lön?

– Om man tittar på vården, så skiljer det jättemycket. Stafettläkare kan tjäna miljoner, sjuksköterskor kan få 24 000 kronor för att skjuta på semestern, medan vi undersköterskor som har ett allt-i ett-jobb: agerar rörmokare, psykolog, läkare … Jag tycker inte att det ska skilja så mycket.

Du har flyttat från Varberg till Sollefteå, ser du några orättvisor mellan städerna?

– Det är sämre lön här uppe. Jag gör samma jobb, så jag förstår inte varför det ska vara skillnad, även om det är billigare att bo här.

Upplever du orättvisor på jobbet?

– Det enda jag kan känna är orättvist är tiden som vi inte har för vårdtagarna. De gamla har betalat skatt i hela sitt liv, och det tas inte med i beräkningarna att alla är olika.

Du säger inget om själva arbets­situationen.

– Jag har problem med kroppen, tidspressen som hänger över oss. Jag är 25 år men klarade inte av heltid i hemtjänsten.

Och ändå säger du att den enda orättvisan handlar om de gamla?

– Ja, jag tänker på andras välmående i första hand. Jag har bytt till personlig assistent nu, då får jag jobba med en person hela dagen. Det är klart att vi borde ha sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Men då tänker jag att det är ett kvinnoyrke som inte värderas lika högt.

Är inte det en orättvisa?

– Jo, det är det väl. Men hur ont man än har så sätter man andras behov först. Många inom vården blir sjukskrivna för att de sliter ut kroppen, det rår de inte för, allt de gjort är att hjälpa andra.

Har du fått nya insikter på kursen?

– Ja, jag var dålig på att handla kravmärkt. Nu har jag börjat, för att jag vet att andra kan få det bättre.

Men det är dyrt för en med undersköterskelön?

– Det skiljer inte så många kronor. De som har minst brukar ge mest. Min mamma är sådan, hon vet hur det är att ha det dåligt ställt – hon har varit sjukskriven sedan en bilolycka – och hon gör alltid något för andra.

 

Läs också: