När jag pluggade i Göteborg på 70-talet jobbade jag och en kompis allt som oftast i hamnen med att lossa bananer. Påhugget fick vi genom att tidigt släpa oss till Stigbergsliden och en inrättning där som gick under namnet Tillfälligheten.

För att ha en chans måste man ställa sig i kön i god tid före sex på morgonen.

Det var en brokig samling, i princip två kategorier; unga studenter och alkoholister i olika grader av förfall.

Prick sex – vill jag minnas – öppnades porten varpå vi släntrade in i värmen.

Meningen var att jobben skulle delas ut efter vars och ens plats i kön.

Men så var det inte. De som förestod Tillfälligheten hade ett oerhört smidigt och diskret sätt att sortera bort de allt för nedgångna.

Jobben var av allehanda slag, allt ifrån att städa tankarna på färdigbyggda oljefartyg till att tömma eller fylla containers – eller drömjobbet alla snackade om; passa en pudel i villaförorten Örgryte. Men det misstänker jag var en skröna.

Bananlossningen bestod i att ta emot kartonger som kom inrullande med en himla fart i ett kylrum som skulle fyllas till taket. Kartongerna vägde 20 kilo och staplades åtta i höjd.

Ett dagsarbete var uppdelat i två pass, fyra timmar på förmiddagen och fyra efter en timmes lunch. Fyra timmar i ett sträck, utan en minuts paus.

Vi var nya på arbetsmarknaden och trodde det skulle vara så. Vi förstod också att om vi inte hann med och kartongerna samlades i en hög på golvet så skulle vi inte få komma tillbaka nästa dag.

En gång satte man mig på det behagliga uppdraget att sortera bort kartonger med mogna bananer. Hur lätt som helst, bara att dra bort någon enstaka kartong från bandet då och då.

Problemet var att jag är färgblind.

”För helvete! Stoppa bandet!”, skrek förmannen och skickade in mig i kylrummet igen.

Chefen för alltsammans hade satt upp en banderoll med ett citat om att inte låta någonting gå till spillo. I den stora hallen stod unga finskor och stoppade bananer i plastpåsar och när någon av dem råkade tappa en banan i golvet kom han sättandes.

”Aj aj aj, säger bananen”, sa han och pratade till tjejerna som om han ville att de skulle ha ett personligt och empatiskt förhållande till hans jävla bananer.

När båten var tömd fick vi stå resten av dagen bredvid finskorna och stoppa bananer i plastpåsar även vi. Då minutvisaren på den stora klockan tippade över från en minut i fyra till klockan fyra prick hördes en samfälld duns när alla släppte vad de hade för händer och lämnade sina platser.

I min enfald trodde jag att den här typen av arbeten – och sätt att hantera människor på – hade dött ut för länge sedan.

Icke.

Inte kunde vi då på 70-talet ana att vi jobbade i en framtidsbransch – en bransch som nu växer. Förra året arbetade drygt 600 000 människor i den, mer än hälften under 25 år med arbete var visstidsanställda, enligt LO.

Branschen har många namn: Ring och spring, tidsbegränsad anställning, solskenskontrakt, visstidsanställning.

En kostnadseffektiv bransch med superflexibel arbetskraft.

Inhoppare som får ett mejl med besked om uppsägning om de inte jobbar tillräckligt bra, eller säger något dumt om företaget eller råkar köra på och förstöra någonting eftersom de är ovana att köra truck.
In med dem som står i kön när det behövs och ut med dem på gatan igen när jobbet är klart, då som nu.