Foto: Jonas Ekströmer

Foto: Jonas Ekströmer

Medlingsinstitutet visade nyligen att spridningen mellan lönerna i Sverige är lägst i Europa. Åtta av tio arbetstagare tjänar mellan 20 800 och 43 300 kronor per månad. Men visst finns det skillnader mellan olika grupper och sektorer. En av de stora utmaningarna i avtalsrörelsen 2016 är fackliga krav från framför allt Kommunal på högre löneökningar i främst kommuner och landsting. Genom att kraven främst gäller kvinnor söker Kommunal legitimitet, men de skilda förutsättningarna för lönebildningen mellan offentlig och privat sektor förbises helt.

Kommunals krav rör egentligen två delvis olika problem. Det ena är fackets krav på högre lönehöjningar för grupper med lägre löner, som städare och skolköksbiträden. Det andra rör vad man kallar värdediskriminerade yrken med mer kvalificerade arbetsuppgifter som domineras av kvinnor, exempelvis vissa undersköterskor.

Vad gäller det första området, yrken med lägre löner, bör dessa jämföras med hur det ser ut i andra länder. I Sverige har sådana yrken högre löner i relation till mer kvalificerade yrken än i något annat land i Europa. Att Sverige har Europas minsta löneskillnader visar sig inte minst vid jämförelser mellan de grupper som Kommunal pekar ut och andra grupper på arbetsmarknaden.

Det stora problemet med de förhållandevis höga lönerna inom yrken med relativt enkla arbetsuppgifter är att jobben slås ut. Sverige har de relativt sett högsta lönerna i dessa yrken, vilket har lett till att vi har en extra hög arbetslöshet i grupper som kommer in på arbetsmarknaden via enklare arbeten. Det handlar om oerfarna unga personer, nyanlända invandrare och lågutbildade.

Det som hos Kommunal låter som ett solidariskt ansvarstagande för lägre avlönade är därför i själva verket direkt osolidariskt med alla dem som hamnar utanför arbetsmarknaden. Men de är sällan medlemmar i facket. Därför går det att blunda för att utanförskap är det största problemet på svensk arbetsmarknad.

Hela denna problematik beskrivs mycket väl i Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport 2014, men som vanligt förnekas slutsatserna av LO.

Den andra frågan, om lägre löner inom kommuner och landsting för mer kvalificerade yrken, beskrivs också som en strukturell lönediskriminering av kvinnor. Det är riktigt att lönerna inom kommuner och landsting är ännu mer sammanpressade än i andra sektorer av arbetsmarknaden, men det är ingen slump. Det är ett resultat av den lönepolitik som drivits av Kommunal och som av politikerna i sektorn i stor utsträckning har accepterats.

Kommunal har i avtalsrörelse efter avtalsrörelse prioriterat dem med lägst löner och hållit tillbaka de mer kvalificerade. Att då anklaga arbetsgivarna för strukturell lönediskriminering är hyckleri. Först skapar facket ett problem och sedan skyfflar man över ansvaret för på motparten och privata arbetsgivare. Inte en enda gång i modern tid har Kommunal i de centrala avtalen drivit att undersköterskor med mer kvalificerade arbeten ska få lika mycket i procent som de med enklare arbetsuppgifter har fått. Lika krontalshöjningar har i stället tryckt ihop lönerna och år efter år minskat premien för att utbilda sig, ta på sig mer ansvar och göra ett bättre jobb.

När man nu byter fot och klagar på lönerna för de med mer kvalificerade arbetsuppgifter är det inget annat än en gigantisk kritik mot den egna högst medvetna lönepolitik som präglat lönesättningen under så lång tid. Att samtidigt använda detta som argument för att få högre löneökningar än andra grupper på arbetsmarknaden och riskera att knäcka den svenska modellen för lönebildning är djupt oansvarigt.

Utmaningen inom kommuner och landsting kan inte vara att försöka få ut högre lönehöjningar än andra grupper för att lösa problem som man själva skapat. Den enda rimliga lösningen är att man nu lägger om principerna för lönesättningen och närmar sig arbetsmarknaden i övrigt. Det vill säga att det ska finnas rimliga premier för utbildning, att det ska löna sig att ta på sig mer ansvar och att man slutar att prisa ut viktiga jobb. Sist men inte minst, att man tar ansvar för sina egenskapade problem och inte försöker lösa dem den enkla vägen genom att kräva mer än andra.

Christer Ågren
vice vd, Svenskt Näringsliv

 

Läs Kommunals svar här: