Roland Paulsen är sociolog, och har specialiserat sig på att kritisera lönearbetet. Foto: Jessica Segerberg

Roland Paulsen är sociolog, och har specialiserat sig på att kritisera lönearbetet. Foto: Jessica Segerberg

Gör dig inte dummare än du är!”, röt min mamma när hon var mycket arg. Det var en förolämpning svår att värja sig emot. Sociologen Roland Paulsen använder här i stället termen ”funktionell dumhet”, som betyder att vi medvetet begränsar vår reflektionsförmåga på jobbet.

I stället för att fråga oss varför vi ska handla i enlighet med det formellt rätta fast det sakligt riktiga är helt annat, blir vi lydiga ickekritiska medarbetare. Det är mycket bra för ekonomisk tillväxt och brukar berömmas som lojalitet. Men är farligt för att det medför risker när ingen frågar sig vad meningen och syftet med arbetet är.

När människor på 50-talet föreställde sig framtidssamhället är det en sak som återkommer – förutom att folk skulle pendla till månen – och det är kortare arbetstid. Nu när framtiden är här jobbar vi mer än någonsin, och de flesta av oss har just fått ett orange pensionsbesked som meddelar hur många år extra vi måste jobba före pension i ett Sverige som blir allt rikare (även om en procent äger 40 procent av den samlade förmögenheten).

Produktiviteten ökar eftersom vi arbetar effektivare men utbrändhet och arbetslöshet skenar. Hur hänger det ihop?

Kritiken av lönearbetet, ”arbetskritiken” växer bland feminister och prekariatsforskare och sociologer som Roland Paulsen.

Häromåret väckte han skamfylld uppmärksamhet med sina teorier om tom dötid på jobbet. I sin nya bok Vi bara lyder jagar han ”mysteriet” i sin etnografiska studie utförd på Arbetsförmedlingen, Sveriges mest föraktade myndighet. Vad hindrar arbetsförmedlarna från att göra motstånd mot att skyffla runt folk i ett självdestruktivt system?

Han finner en situation som går ut på att låtsas att det finns arbete åt alla. ”Ett samhälle som gör sig allt mindre beroende av arbete blir alltmer inriktat på att lösa sina sociala och ekonomiska problem med just arbete.”

Det är slöseri med mänskliga resurser att envisas med den illusionen. Men det behövs i ett samhälle där arbetet håller på att förlora sin värdeskapande funktion och i stället förvandlas till en maskin som fördelar välstånd, som straffar och underkuvar medborgare och där statusfyllda jobb dyrkas som hägringar.

Berättelsen om Arbetsförmedlingen är en berättelse om lydnad och rädsla. Om rädda handläggare och jobbcoacher som möter rädda medborgare som förlorat jobbet för att de blivit sjuka, jobbar i en krisbransch eller fallit ur cv-kraven på ung, flexibel, stresstålig och kreativ. Som liksom hädar arbetslinjen. Handläggarna intalar sig att de sökande är besvärliga människor som förtjänar meningslösa tvångsåtgärder som fas 3.

Det är en ursinnig, svart bok Roland Paulsen skrivit. Man läser den andfådd av de öden som blixtrar förbi, i en bild av den moderna människans psykologi i ett samhälle som gör lydnadskurser av mänskliga behov.

Under alla intervjuer dunkar den gamla drömmen om arbetsbefrielse och vad den skulle leda till: en ny moral, nya lyckobegrepp.

Ja, nationalekonomen John Maynard Keynes trodde redan i slutet av 1930-talet att människor i rika länder vid sekelskiftet bara skulle behöva lönearbeta 15 timmar i veckan. En utmanande dröm om hur livet skulle kunna ordnas, som de flesta plötsligt drömmer när de får sitt första jobb, får barn eller sjuka föräldrar. All omsorg utan arbetsgivare, allt liv utan stämpelklocka.

Ulrika Milles

fackbok

VIBARALYDER_ Vi bara lyder. En berättelse om Arbetsförmedlingen Roland Paulsen Atlas