Martin Klepke webbledartopp

Det finns en myt i debatten om vinstuttag. Det är att vinstsyftande företag i välfärden har andra syften än att maximera sin vinst.

Myten kan beskådas i sin mest utblommade form i företagsorganisationernas närmast desperata reaktioner på dagens utspel från den rödgröna regeringen och Vänsterpartiet om att utreda hur vinstuttag kan begränsas.

Direktiven till utredningen begränsar ingen valfrihet, de förbättrar dessutom alla förutsättningar för en bra kvalitet i välfärden, men de slår fast att skattepengar till välfärd ska gå till välfärd och inte förvandlas till golfavgifter för välfärdsföretagens ägare.

Det vill säga just det som är själva syftet med vinstuttag.

Så ilskan är förståelig. Om förslaget blir verklighet tar det ju ifrån riskkapitalbolagen och vinstsyftande företag själva meningen med att över huvud taget bedriva sin verksamhet, nämligen att förvandla skattepengar till golfavgifter för företagens ägare.

Det är symptomatiskt att alla arga vinstbolagsdirektörer och deras organisationsfunktionärer aldrig vill ställde sig den mest adekvata frågan i sammanhanget:

Varifrån kommer de pengar som tas ut i vinst?

Eftersom de varken vill ställa sig frågan eller vill svara på den får andra göra det.

Jo, vartenda öre kommer från våra skatter, just de skatter vi betalar för att få en bra skola, vård och omsorg.

Det är, som Studieförbundet Näringsliv och Samhälles stora kartläggning konstaterade häromåret, därmed en ”kvasimarknad” som råder.

Här råder inga marknadskrafter.

Inga andra pengar lyfts in i den löpande verksamheten.

Här finns inte minsta antydan till att en bra produkt i form av bra vård, bra skola och bra skola gör att mer pengar kommer in till företaget.

Här råder i stället motsatsen: Får ett företag 1000 kronor av våra skattepengar till sin verksamhet och skär ned med 100 kronor i verksamheten kan de ta ut 100 kronor i vinst.

Om de året efter skär ned så att de bara behöver investera 800 kronor i verksamheten så ökar de vinsten till 200 kronor.

All vinst är skattepengar.

Det här är också den krassa förklaringen till att John Bauer-koncernen och andra koncernen i välfärdsbranschen raskt tömmer företagen på mångmiljonbelopp av våra skattepengar och sedan låter allt gå i konkurs när de tröttnat på verksamheten.

Det är ju inte deras pengar de över huvud taget bollar med.

Det är våra, skattebetalarnas, pengar.

Det här är totalt väsensskilt från varje annan fungerande marknad, där privata företag investerar i produkter som de sedan säljer, en bra produkt kan de till och med höja priset på.

Att dagens utredningsdirektiv dessutom slår fast att möjligheten till vinstuttag också ska begränsas den dag då företagen säljer sin skattefinansierade verksamhet till någon ny ägare gör ilskan än mer förståelig.

För just det är ju riskkapitalbolagens hela livsluft.

Riskkapitalbolagens affärsidé i välfärdsbranschen är att ta över skattefinansierade verksamheter, skära ned så mycket som möjligt, och därefter sälja verksamheten vidare.

Onödiga kringkostnader för dessa vinstsyftande företag är till exempel att ha en massa personal anställd, vinsten blir ju större för varje tjänst som skärs bort. Vinsten blir också större om alla med adekvat utbildning får sparken och företaget i stället anställer personer med lägre utbildning och lägre löner.

För oss skattebetalare blir dock hela kalaset inte billigare för det. Det som sparas blir vinst som går till företagen och som inte går till skattebetalarna.

Detta är vinstuttagens baksida i sin koncentrerade form.

För LO-anslutna, som ofta arbetar i dessa branscher, är alltså vinstuttag en ständig risk för sämre arbetssituation.

Därför är det inte heller underligt att vi för en tid sedan kunde läsa om att brandmyndigheterna ville stänga ett privatdrivet äldreboende sedan personalstyrkan skurits ned så kraftigt att den kvarvarande bemanningen aldrig skulle ha en chans att få ut alla äldre i händelse av brand.

Företaget får pengar, våra skattepengar, för att ta hand om åldringar. Ju fler åldringar desto mer skattepengar, alltså packar vi in så många åldringar som bara går.

Personalen däremot är bara utgifter, alltså avskedar vi så mycket personal som möjligt.

Skillnaden mellan den summa som företaget får för att ta hand om de äldre och den summa som företaget måste betala ut i löner har därmed raskt förvandlats till vinst som kan föras över till Caymanöarna eller något annat skatteparadis – så slipper företagen dessutom betala skatt för de skattepengar som förvandlas till vinst.

Det måste också noteras att förslaget om begränsade vinstuttag INTE på något sätt påverkar den uppsjö av små och stora aktörer inom branschen som INTE har maximerad vinst som drivkraft för sin verksamhet, till exempel kooperativ eller stora jättar som Stadsmissionen eller ideella föreningar som Ersta Diakoni. Ersta Diakoni har 650 anställda och omsätter närmare 700 miljoner kronor.

Men de tar inte ut vinst.

Någon inskränkning i valfriheten för att söka den vård som man tycker är bäst kommer inte att bli följden.

Den enda inskränkningen som sker är att de vars enda syfte med sin verksamhet inte är att ge bra vård, bra skola och bra omsorg för våra skattepengar utan uteslutande har som syfte att maximera sina egna plånböcker får det svårare.

Om dessa företag anser att det blir så svårt att förvandla skattepengar till vinstuttag att de lämnar branschen får de gärna göra det.

Och faktiskt, ju snabbare dess bättre.

Så kan vi med våra skattepengar inrikta oss på att i stället stötta de företag som vill ge bra vård, bra skola och bra omsorg.