lennartlundquistwebbkronika

Förra gången jag skrev i Arbetet berättade jag om hur jag en gång i tiden då och då skrev mig sjuk när jag inte var sjuk därför att jag tyckte att både kroppen och själen behövde vila.

I genomsnitt en gång på hösten och en gång om våren. Tre dagar brukade räcka. Sedan kom jag tillbaka till jobbet igen, pigg och glad som en lärka, sugen på att hugga i igen.

Världens bästa friskvård, påstod jag.

Många har haft synpunkter på detta.

Förfasat sig – eller känt igen sig.

”Så har jag också gjort – och tagit pengaförlusten i och med karensdagen som ett straff. Jag hade varit utbränd från förskolevärlden om jag inte lyssnat på kroppen och själen”, skriver en.

”Behöver man vila är man inte sjuk! Det är inte rimligt att andra ska bekosta ditt vilande. Jag vill inte ha ett samhälle där man romantiserar slapphet”, skrev en annan.

För att reda ut begreppen stämmer jag möte med kompisen Nisse, personal­konsulten som sysslat med dessa frågor i hela sitt liv. Vi träffas som vanligt på vår stampub över en öl.

– Det du beskriver är ett problem i dag. Framför allt många unga mellan 18 och 30 ser det som en rättighet att göra som du. Det är en annan moral på väg in. Jag vet en som var sjukskriven för att katten var sjuk.

Det är svårt för unga att få jobb i dag. Därför är det många som tar vad som finns – och vantrivs.

– Jag träffade en kille som skulle plugga till hösten och som fram till dess hade ett jobb som han tyckte var tråkigt. Därför sjukskrev han sig då och då. Han tog det som en fullständigt självklar rättighet att vara hemma därför.

Nisse tar en nacho till och berättar om en ung man som var sjukskriven uppseendeväckande ofta. Och som inte kunde ge någon förklaring till varför.

Nisse visste att han var sport­intresserad och letade fram kalendern över när hans favoritlag hade match. Killens sjukskrivningar och match­dagarna sammanföll.

– Det finns alltid en förklaring till varför man sjukskriver sig. Det gäller det att ta reda på – och göra någonting åt det, säger Nisse.

Å andra sidan oroar sig Nisse mycket för dem som inte har råd att sjukskriva sig när de verkligen är sjuka, som har så små marginaler att de inte klarar en karensdag.

Och för dem som aldrig sjukskriver sig, de så kallade ”sjuknärvarande”, undersköterskan eller byggnads­arbetaren som alltid går till jobbet även när de är sjuka.

– De ger upp först den dag de inte kommer ur sängen, då de stupar på sin post. Då har det ofta gått så långt att de inte går att rehabilitera tillbaka till jobbet. Värken eller den mentala hälsan har blivit ett kroniskt tillstånd, säger Nisse.

I mitt fall då, Nisse, frågar jag. Tycker du jag gjorde rätt som stannade hemma ett par gånger om året trots att jag inte var sjuk?

Nisse tar en klunk öl och tittar ut mot den grå skymningen som sänker sig över Fleminggatan.

– Det är intressant att fråga sig vem som är mest lönsam för samhället över tid. Den omoraliske smitaren som utnyttjar systemet. Eller den moraliska och lojala undersköterskan som gör sin plikt, trots att hon är sjuk. Vilket inte sällan slutar med att hon sitter ensam med Luther i ett utanförskap och med beskedet att hon inte längre står till arbetsmarknadens förfogande.

– Ska vi ta en öl till, frågar Nisse.

– Nä. Jag ska ju upp och jobba i morgon, svarar jag.