Den främlingsfientliga opinionen växer i Tyskland – men motkrafterna är också starka. Arbetet tar pulsen på två städer: Dresden och Berlin.

Pegidas demonstration mot ”islamiseringen i väst”, måndagen den 8 december. Många talare hävdade att protesten gäller islamism, inte islam eller muslimer. Men gränsen riskerar att suddas ut.    Foto: Jens Meyer

Pegidas demonstration mot ”islamiseringen i väst”, måndagen den 8 december. Många talare hävdade att protesten gäller islamism, inte islam eller muslimer. Men gränsen riskerar att suddas ut.  
Foto: Jens Meyer

Dresden: Islamofobi varje måndag

15 000 människor demonstrerade i måndags mot »islamiseringen av Europa«.  Det finns nästan inga muslimer här i det gamla DDR. Men rädslan för det främmande växer. 

Arrangörerna kallar sig Pegida (”Patriotiska européer mot islamiseringen av aftonlandet”). Den första manifestationen samlade ett par hundra personer. Förra veckan, den 8 december, var det närmare 10 000, i måndags var demonstranterna runt 15 000.

Fenomenet har spridits till andra städer. Vid det här laget handlar protesterna inte bara om islam. De liknar en missnöjescocktail och flyktingfrågan är central. I år väntas runt 200 000 personer söka asyl i Tyskland, den högsta siffran sedan krigen på Balkan.

Då, i början av nittiotalet, ägde regelrätta pogromer på asylsökande och utländska arbetare rum. I städerna Möln och Solingen satte högerextremister eld på hus där turkiska familjer levde. Åtta män­niskor dog, de flesta var barn. Tyskland reagerade bland annat genom att inskränka asylrätten.

Nu ökar asylsökandet på nytt, och prompt växer den flyktingfientliga opinionen. I Dresden skanderar Pegidas sympatisörer ”Wir sind das Volk”, som man gjorde i de berömda måndagsdemonstrationerna innan murens fall.

Men är de verkligen ”folket”? Förra veckan samlades nästan lika många motdemonstranter. Och i de andra städerna har Pegida bara mobiliserat några hundra personer.

Flera tyska toppolitiker har varnat för att döma ut alla deltagare. Många är vanliga medborgare, inte extremister, poängterar de. Men enligt statsvetaren Bilgin Ayata är det just det som är problemet.

– Det som sker i dag är allvarligare än i början av nittiotalet därför att det här är en medborgarrörelse, säger hon till Arbetet.

Ayata är mycket kritisk till att tyska medier beskriver Pegida som en ”islamkritisk” rörelse. Det normaliserar, menar hon.

Unn Gustafsson

 

En av många gemensamma protester: i september demonstrerade flyktingaktivister och invånare i Kreuzberg under parollen ”Uppehållstillstånd och bostad åt alla”.   Foto: Unn Gustafsson

En av många gemensamma protester: i september demonstrerade flyktingaktivister och invånare i stadsdelen Kreuzberg under parollen ”Uppehållstillstånd och bostad åt alla”. 
Foto: Unn Gustafsson

Berlin: Många ger stöd till flyktingprotesten

– Jag förväntade mig verklig demokrati här, säger Patras som kom till Tyskland och sökte asyl för fyra år sedan. I stället är hans rörelsefrihet kringskuren och han får inte söka jobb. Han har deltagit i flyktingarnas kamp för bostäder och jobb, en proteströrelse som pågått i Berlin i drygt två år.

I Berlin har en helt annan proteströrelse än den i Dresden präglat gatubilden i snart två års tid: flyktingar och asylsökande som kräver att få bosätta sig och söka arbete.

patras– Jag förväntade mig verklig demokrati här. Jag trodde inte ens att jag kunde bli flykting i Europa. Jag vet att det finns flyktingar i Afrika, men i Tyskland? Man har inte rätt att arbeta, inte rätt att röra sig fritt … Det är respektlöst tycker jag.

Patras kommer från Uganda. Han var utbildningsaktivist, i hemlighet verkade han även för HBTQ-rättigheter. 2010 kom han till Tyskland.

Asylhandläggningen tenderar, precis som i Sverige, att dra ut på tiden.

De sökande får inte röra sig fritt utanför den delstat där de bor utan särskilt tillstånd. Det kallas ”residensplikt”. Dessutom råder arbetsförbud. Om de vill plugga tyska måste de fixa det på egen hand, men oftast är det för dyrt.

Patras placerades i en förläggning i staden Passau. Över ett år förflöt, vilket inte är ovanligt. Sedan började något hända. Det var 2012, parallellt med Occupy-rörelsen i New York och den arabiska våren. Runtom i Tyskland började asylsökande och flyktingar protestera. De sov i tält på öppen gata i Passau, Düsseldorf, Regensburg och andra orter.

– Vi har hela tiden krävt att Tyskland stänger förläggningarna, avskaffar residensplikten och stoppar utvisningarna, berättar Patras när Arbetet träffar honom i Berlin.

På hösten 2012 slöt sig flyktingaktivister samman i en protestmarsch. De vandrade till fots mot Berlin, ett symboliskt brott mot inskränkningen av rörelsefriheten. Väl framme slog de upp tält på Oranienplatz i Kreuzberg. Under de nära två år som följde ordnade Berlinbor språkundervisning, lagade mat och demonstrerade tillsammans med aktivisterna.

Den vänsterpräglade stadsdelens borgmästare tolererade ockupationen. Men de regerande i stadens senat var inte förtjusta. Till slut lovade de att flyktingarna skulle få sina ärenden välvilligt prövade av delstaten Berlin, även de som sökt asyl någon annanstans. Men först skulle protestlägret på Oranienplatz rivas.

Aktivisterna höll sin del av det skriftliga avtalet – men det gjorde inte senaten.

– Man hade åtminstone kunnat förvänta sig att Berlin skulle känna sig ansvarig för att pröva deras ärenden i enlighet med vad som stod i överenskommelsen, men så blev det inte.

Det säger advokat Inken Stern, som företräder flera av människorna som levde på Oranienplatz. Hon menar att lokalpolitiken inte hanterat flyktingarna med tillräcklig respekt, och får medhåll av sin kollega Barbara Wessel. Någon kollektiv lösning tror de inte på. Därtill saknas politisk vilja. Däremot kan Berlin i slutändan tvingas att pröva åtminstone några av fallen på nytt.

AnnaPå utrymningen av Oranienplatz följde hungerstrejker, demonstrationer och fler protester. En ny våg av Berlinbor engagerade sig. En av dem var Anna Schmidt. Hon säger att asylsystemet omänskliggör människorna.

– Och det fungerar, det sitter så djupt, att jag ser mig själv som en människa men inte dem. Från den vanföreställningen har jag självläkt, steg för steg.

Anna hoppas att mer etablerade institutioner ska solidarisera sig med flyktingaktivisterna. Efter mer än två års kamp har de fortfarande inte någon riktigt tung partner. Facket till exempel, har haft svårt att förhålla sig till dem. I slutet av september ockuperade ett tjugotal flyktingar DGB-centralen i Berlin. De ville komma i kontakt med de åtta anslutna facken, de ville bli medlemmar.

Men det kan inte DGB besluta om. Och facken är skeptiska, tycker inte att de kan asylrätt, inte heller att det är deras uppgift. Det säger DGB:s presstalesman Dieter Pienkny till Arbetet. Han understryker att man välkomnade flyktingarna. Men efter en veckas fruktlösa förhandlingar lät man polisen utrymma byggnaden. Det utlöste hård intern kritik.

– Jag förstår frustrationen, eftersom det spelats ett katt-och-råtta-spel med flyktingar i Berlin. Se bara på Oranienplatz. Men vad hade vi som fackförbund kunnat göra? Det här är ett politiskt problem, det måste lösas politiskt, säger Pienkny.

Men på vilken nivå? Vissa flyktingaktivister omfattas av Dublinförordningen. Andra har uppehållstillstånd i Italien, men efter att ha skickats vidare norrut av italienska tjänstemän kämpar de för att få bosätta sig och söka arbete i Tyskland. Det vill de allihopa.

– I Berlin säger man att det måste beslutas på nationell nivå, men de hänvisar tillbaka. Dessutom menar man att Tyskland inte själv kan bestämma om Lampedusa-flyktingarna får vandra vidare. Varje nivå skjuter ansvaret ifrån sig. Den här rörelsen har satt precis det dilemmat på dagordningen, och det måste man berömma den för, menar Barbara Wessel.

På Oranienplatz står i dag ett cirkustält och en infopoint kvar, men aktivisterna är skingrade. En del återvände till de förhatliga förläggningarna, andra bor hemma hos folk de lärt känna. Några är hemlösa, andra utvisade. Rörelsen är stukad. I slutet av oktober organiserade Patras och andra en kongress för att utarbeta nya strategier.

– Om vi förbättrar vår kommunikation, hur vi samarbetar sins­emellan, då kan solidaritet uppstå, hoppas Patras.

Efter flera år har hans asylansökan avslagits. Nu väntar han på att överklaga.

Infopunkten står kvar på Oranienplatz, men demonstranterna är borta. Foto: Unn Gustafsson

Infopunkten står kvar på Oranienplatz, men demonstranterna är borta. Foto: Unn Gustafsson

 

Unn Gustafsson

Fakta

Tysklands asylmottagning har pressats ner Cirka 155 400 personer sökte asyl fram till och med november i år. Numerärt sett tar Tyskland emot en stor del av alla flykting­ar som anländer EU. Men sett till befolkningsstorlek tar bland annat Sverige emot fler. Dess­utom är andelen som verkligen får skydd lägre än i flera andra länder – hittills i år handlar det om knappt 34 000 personer. Förutom från Syrien kommer många flyktingar från Balkan. Tyskland är på väg att kategorisera Serbien, Bosnien-Hercegovina och Makedonien som säkra tredjeländer. Då kommer människor därifrån i regel nekas asyl. Det kritiseras av organisationer som påpekar att vissa minoriteter, som romer, inte alls lever säkert. Reglerna om ”säkra tredjeländer” infördes i början av 1990-talet och pressar automatiskt ner det tyska asylmottagandet. Det gör även Dublinförordningen. ”Residenzpflicht” tillämpas enbart av Tyskland och Österrike. Asylsökande måste uppehålla sig i den delstat som hanterar deras ärende. På vissa håll är rörelsefriheten ännu mer begränsad. Om en person bryter mot reglerna hotar böter och i förlängningen åtal. Arbetsförbud för asylsökande råder i nio månader (men tiden ska kortas). Därefter får man söka jobb, men personer med uppehållstillstånd har i praktiken företräde. De flesta asylsökande tvingas ut på den svarta arbetsmarknaden. Källa: Bundesamt für Migration und Flüchtlinge, Eurostat, Pro Asyl