– Alla politiker är så välvilliga i retoriken, men ändå händer ingenting, säger Handikappförbundens ordförande Ingrid Burman. Foto: Fredrik Sandberg

– Alla politiker är så välvilliga i retoriken, men ändå händer ingenting, säger Handikappförbundens ordförande Ingrid Burman. Foto: Fredrik Sandberg

Attityder måste förändras för att personer med funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga ska få tillgång till hela arbetsmarknaden. Annars kommer sysselsättningsgraden att fortsätta vara låg. – Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle, säger Ingrid Burman, ordförande för Handikappförbunden.

Först kommer de små företagen. Sedan de stora. Först på tredje plats på listan över arbetsgivare som anställer personer med funktionshinder och nedsatt arbetsförmåga hamnar kommunerna. De statliga arbetsgivarna är ännu sämre:

– De hamnar längst ned på skammens lista, säger Ingrid Burman, som är ordförande för HSO, Handikapporganisationernas paraplyorganisation.

När hon är ute på myndigheter och statliga bolag och försöker påverka, så kommer det fram attityder som hon ogillar.

– De finns fördomar om de här grupperna, att det handlar om personer som de ska ta hand om. Men de ser inte att de är stora arbetsgivare som behöver jobba med mångfaldsfrågan, och att där ingår personer med funktionsnedsättningar.

– Det behövs en attityd- och perspektivförändring, säger Ingrid Burman och poängterar att hon är ordförande för en rättighetsorganisation. Det är ingen välgörenhet det handlar om, utan om att se kompetensen och att var och en ska kunna åtnjuta sina rättigheter. Men det där med välgörenhet är något som finns djupt inpräntat i svenskarnas medvetande.

Den andra vanliga fördomen som förekommer i Sverige är att det sägs att vi ”inte längre har några enkla jobb”. Då ska man veta, säger hon – och darrar något på rösten på ett sätt som den gör som har sagt samma sak lite för många gånger utan att ha blivit ordentligt lyssnad på – att personer med funktionsnedsättning är ”jurister, vaktmästare, civilekonomer, köksbiträden”, räknar hon, ”alltså hela skalan”.

– Ett klassiskt exempel är den blinda juristen som inte kunde jobba på Försäkringskassan för att det inte fanns ett datasystem som funkade att anpassa till synskadade. Synskadades riksförbund drev fallet ända till FN, men förlorade tyvärr.

Nej, människor med funktionsnedsättning är precis som alla andra – olika, poängterar hon, ”men det verkar inte gå fram”:

– Vad som behövs är anpassade arbetsplatser, och det finns det stöd för, som lönestöd och arbetshjälpmedel, säger hon.

– En väg in är praktik och därför tror vi att små företag anställer, då ser man kompetensen och det är kortare beslutsvägar, analyserar hon.

Den andra vägen in är hur arbetsmarknaden fungerar, säger hon. I Sverige har vi överlåtit mycket åt parterna. Facket har ett legitimt intresse i sina medlemmar, och arbetsgivarna har ett legitimt intresse för sina medarbetare – men vem jobbar för dem som är på väg in på arbetsmarknaden? undrar hon.

– Där menar jag att både fack och arbetsgivare måste öppna upp väldigt mycket mer. För människor som står utanför arbetsmarknaden och har en nedsatt arbetsförmåga, de är blivande medlemmar i facket och blivande medarbetare hos arbetsgivare förhoppningsvis.

Sverige har byggts upp med trepartssamtal och därmed inte anpassat sig till den här gruppen, säger hon.

– Ett fyrapartssamtal är nödvändigt. Vi vet vad som behövs och skulle gärna bidra om det vore möjligt, säger Ingrid Burman.

Till exempel med matchning av individer. För vissa nedsättningar innebär förbättringar på andra områden. Som exempel ger hon en person med diagnosen Aspergers syndrom. Hon passade inte som socionom eftersom ”det blev kaos, men däremot blev hon Sveriges bästa brevbärare”.

– I årtionden har vi rustat individen, men vi har inte fokuserat på arbetsplatsen, på arbetskamraterna och arbetsgivaren, säger hon.

Ett sätt är att ha personer på arbetsplatsen som fungerar som stöd, på liknande sätt som ett jämställdhetsombud. Personen skulle kunna förklara att ”Ingrid kommer lite senare för att hon behöver jobba upp sina leder, inte för att hon är lat”. ”Och hon stannar kvar senare på eftermiddagen i stället”, säger hon och tar en person som sig själv, som har reumatism, som exempel.

De anpassade jobben behöver också ses över. Till exempel skulle hon gärna se fler sociala företag, traineeplatser och praktikplatser.

Och flexjobb enligt den tidiga danska modellen. Den gick ut på att personer med nedsatt arbetsförmåga anställdes av kommunen och fick hela sin lön därifrån, sedan fick arbetsgivaren stöd från staten. Den danska modellen har sedan ändrats så att en del av lönen kommer från kommunerna och socialbidragen:

– Det blir en annan sak, det tycker vi inte om. Men den ursprungliga modellen stödjer vi, säger Ingrid Burman.

Och så finns det en rad ”osynliga” jobb, som vi måste lyfta fram, anser hon och ger exemplet från Uppsala, där personer som tidigare hade försörjningsstöd, istället har anställts av kommunen som trafikvärdar vid järnvägsstationen.

I regeringsförklaringen kom visserligen ett efterlängtat tal om flexjobben, men budgeten levde inte upp till Ingrid Burmans förhoppningar.

– Men det kommer väl fler budgetar, säger hon, som från 1998 och fram till 2006 var ordförande i riksdagens socialutskott, som vänsterpartist.

I en ny lag 2015 ska bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ses som diskriminering. Förbudet ska införas som en ny form av diskriminering i diskrimineringslagen. Det är ett steg i rätt riktning, men Ingrid Burman ser stora problem i de undantag som gjorts.

– Eftersom alla arbetsgivare med färre än tio anställda undantas, så blir lagen väldigt urvattnad, säger hon. Hon hyser dock vissa förhoppningar, eftersom de rödgröna partierna i remissvaren ville ta bort undantagen, som infördes på grund av ekonomiska aspekter.

Om inte ”hela paletten” används, av dels olika arbetsformer, dels anpassningar på arbetsplatserna, så kommer gruppen av personer med funktionshinder och nedsatt arbetsförmåga att ”stå kvar längst bak i arbetskön”, säger hon.

Och det oavsett om det är hög- eller lågkonjunktur, och oavsett regering.

– Det är jättetragiskt, säger hon.

Och det finns ett problem som kan tyckas paradoxalt.

– Alla politiker är så positiva, så välvilliga i retoriken.

Men så händer det ändå ingenting. Ibland tänker hon att det nästan vore bättre med oenighet och öppna bråk – då skulle i alla fall debatten komma upp på ytan.

Hon önskar att det vore en viktig fråga också för tidningarnas löpsedlar.

– Folk tror att vi har fixat välfärden, att personer med funktionsnedsättningar har det bra. Men vi ser att utanförskapet och fattigdomen är ganska stor i gruppen, säger hon.

Fakta

Låg sysselsättningsgrad 54,7 procent av personer med funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga är sysselsatta, jämfört med 79,4 procent i övriga befolkningen. Siffran har rört sig mellan 50 och 56 procent sedan 1998, med den lägsta noteringen 2008. För personer med funktionsnedsättning men utan nedsatt arbetsförmåga har skillnaden i sysselsättningsgrad gentemot övriga befolkningen gått från 8,2 till 0,8 procentenheter under perioden 1998–2013. Källa: SCB 2013