För bara några veckor sedan blev den så trendkänsliga amerikanska tidskriften Papers senaste omslag något av en världsomspännande viral succé.

Den föreställde en spritt språngande Kim Kardashian.

Alla med en åsikt skulle minsann ha en åsikt om den och hade det också. Kardashians nakna och ganska – får jag ens säga det? – ymniga rumpa kunde användas till att driva vilken tes om kvinnokroppen man än önskade driva.

Någonstans långt inne i the internets allra innersta fick någon för sig att klippa in den så oerhört brittiske mångsysslaren Russell Brands ansikte mellan Kim Kardashians, eh, skinkor. Likt en seriefigur hade han fått en liten pratbubbla som skrek ”Parklife!”.

Jag tyckte att det var hysteriskt roligt.

Men jag förstår också att man måste ha följt denne Brand relativt minutiöst för att ens förstå vad tusan som gjorde det här så underhållande.

”Parklife!” var en av de första reaktionerna i Russells hemland på hans nya – och tredje – bok, Revolution.

En krönikör radade upp komplicerade långa luftslottsfilosofiska meningar ur Revolution och avslutade varje stycke med just ”Parklife!”. Detta som en referens till den essexska poporkestern Blurs stora 1990-talshit med samma titel, just där deras fäbless för en överdriven cockney- och musichall-romantik nådde sin absoluta kulmen.

Många kallade elakt Blurs annektering av den uråldriga londonska arbetardialekten för ”mockney”.

Men det var också ett sätt av skribenten att 1) effektivt påpeka just hur Brand bara babblar en massa goja i extremt hög hastighet och 2) i och med inflikningen av hans huvud i Kim Kardashians bakdel också gör det precis hela tiden och överallt.

Det är svårt att undvika Russell Brand.

Även den som knappt vet det minsta om honom känner förmodligen igen hans faux-rockiga uppenbarelse och alltmer komiska framtoning som heltidscockney på, mestadels, amerikansk mark och i dess medier.

Brand var en kort stund gift med sångerskan Katy Perry, han hade en om möjligt ännu kortare skådespelarkarriär i Hollywood med roller i Forgetting Sarah Marshall, Get him to the Greek och en katastrofal nyinspelning av Arthur där han försökte axla Dudley Moores smått klassiska roll.

I filmerna fick Brand helt enkelt pågå som sig själv under en sommar och sisådär en halv höst.

Men samtidigt har han förblivit ganska älskvärd. Sina första framgångar fick han som programledare för MTV, ett jobb som han dock snabbt knarkade och söp bort. För tolv år sedan skrev han in sig på rehab, förblev nykter och etablerade sig, sakta men säkert, som en uppskattad motormun till komiker och smart pratshowsvärd med en egen agenda.

Han gav ut två självbiografier. Den första, My booky wook, var vansinnigt underhållande. I den andra, som publicerades alldeles för tätt inpå den första, gick han på tomgång. Men även på tomgång är Brands hjärna ganska roligt och stimulerande sällskap.

Han har noggrant krattat gången inför Revolution: med tematiska standup-turnéer världen över, en ibland lysande – och alltid småkontroversiell – amerikansk web-pratshow och mängder av mer eller mindre lyckade debattartiklar i brittisk dagspress.

Jag har nästan aldrig gett upp hoppet om Brand. Exakt vad jag vill att han ska ge mig förblir aningen oklart men jag vill ha honom i mitt liv, kanske mest som en allmänt überbrittisk ex-knarkande motpol till en vedertagen amerikanisering. Så vedertagen att brittisk vardagsengelska på film och tv alltmer måste textas – eller dubbas – när den ska färdas över Atlanten.

Och redan i Brands inledande tacklista i Revolution beter han sig som sin patenterat parodiske Dickens-karaktär: ”Thanks Alain de Botton for being such a cherry lipped clever clogs and nudging me towards the light and away from town square executions.”

Omslaget garanterar att ”den här boken inte bara gör revolutionen oundviklig, den gör den även jättekul”.

Det sistnämnda skriver jag under på. För roligt har jag, Det förstnämnda, alltså själva revolutionen och liksom bokens essens, ställer jag mig betydligt mer tveksam till.

Brands revolution är milt uttryckt en smula luddig och knappast ens speciellt konsekvent. Även om den stundtals låter väldigt bra och ofta är formulerad med nästan genial komedi­bravur.

Så om man för ett ögonblick ska ta den på största allvar – vilket Brand själv verkligen verkar göra – är den så fruktansvärt enkel att avfärda som chict uppdaterat hippietrams. Blott förklätt i aningen smalare svarta byxor och med konstant tillgång till Google.

Feng Shui är viktigt! Kända filosofer är intelligenta! Kärlek är en bra grej! Massa jättesmarta personer har genom seklerna sagt massa jättesmarta saker! Så dem citerar jag!

I grund och botten är Brands dröm om en självförsörjande anarko-socialism vacker i all sin enkelhet: ”Det är bra att vara snäll, dumt att vara elak”.

Brands intäkter från Revolution ska gå till att starta ett kollektiv där han tillsammans med sina närmaste AA- och NA-vänner ska odla grönsaker och byta grejer och tjänster med varandra.

Brands återkommande misstro mot hela det rådande västerländska politiska systemet och hans avsky mot kapitalismen är egentligen finfint tajmad. Men redan på nästa sida förlorar han sig i ännu en konspirationsteori eller en rättshaveristisk lösning på, well, allt.

Vill man läsa en samtida britt som faktiskt erbjuder en besinnad och praktiskt genomförbar framtidsvision för vänstern – som även Brand ändå anser sig tillhöra – är debattören Owen Jones senaste bok The Establishment en betydligt viktigare skrift.

Men trots Brands alla revolutionära brister så är han fortfarande vanvettigt rolig. Om än helst i lite, lite mindre doser än i karakteristiskt småmanisk monologform över 360 babbliga sidor.

Fakta

BOK

revolution

Revolution

Russell Brand

Century

 

RUSSELL BRAND

• Russell Brand föddes den 4 juni 1975 i Grays, Essex, England.

• Debuterade som program­ledare på MTV år 2000 och har sedan dess gjort flera egna program för engelsk tv, bland annat ”Russell Brand on the road” och ”Russell Brand’s Ponderland”.

• Har som skådespelare medverkat i flera långfilmer: Dumpad (Forgetting Sarah Marshall), Penelope och komedin Bedtime stories med Adam Sandler.

• Har arresterats elva gånger och fick på grund av sitt straffregister inte komma in i USA under en period. Är vegetarian som sin stora idol Morrissey, som han även har döpt sin katt efter.

• Brand ledde länge en talkshow på lördagskvällarna i BBC Radio 2 och har skrivit fotbollskrönikor om sitt favoritlag West Ham United för The Guardian. Hans självbiografi, The Booky Wook (Hodder & Stoughton), från 2007 blev en bästsäljare. Uppföljaren Booky wook 2: This time it’s personal från 2010 blev inte lika framgångsrik.

• I oktober 2013 var Brand gästredaktör för ett nummer av det brittiska vänstermagasinet The New Statesman. Sedan dess har han blivit känd som en politisk aktivist och kommentator. Förra året gjorde han en uppmärksammad tv-intervju i programmet Newsbright där han bland annat uppmanade britter att inte rösta som ett protestera mot ett system som cementerar ojämlikhet. John Lydon (känd som Johnny Rotten i Sex Pistols) har i en intervju med The Guardian kallat Brands uppmaning för ”Det mest idiotiska jag någonsin har hört”.