Cristina Forssander är eldsjälen som ser till att anställa personer med ­funktionshinder. Foto: Fredrik Sandberg

Cristina Forssander är eldsjälen som ser till att anställa personer med ­funktionshinder. Foto: Fredrik Sandberg

 

200 000 personer med funktionsnedsättning vill hitta jobb. En del arbetsgivare ser hinder, andra – som Cristina Forssander – ser vilken funktion som kan passa var och en. Hon har just fått pris för sitt agerande. Inblick inleder en serie om jobb för alla.

Den största konsten är att ha stora öron och att våga lyssna, säger Cristina Forssander.

Hon har sett till att Trosa kommun öppnat upp för personer med funktionshinder.

I verkstadslokalen står Caster Kedert och häftar fast en rödrandig markis. Snart är det stor julmarknad i Trosa och då ska leveransen av marknadsstånd vara klar.

Det är det han gör bäst, säger han, snickra och måla och arbeta fysiskt med kroppen.

– Det är det bästa jobb jag haft, säger han.

Han känner lust inför att gå till jobbet och han mår bra när han är där. Cheferna och arbetskamraterna är trevliga, tycker han.

En sågklinga skriker. Runt honom sköter kollegerna på kommunens vaktmästeri en rad arbetsuppgifter, från klottersanering och miljötvätt av båtar till att bygga brandbilar eller häststallar eller annat som kommunens förskolebarn önskar sig till gårdarna.

Alla anställda på vaktmästeriet har någon form av funktionshinder.

Det funkar fantastiskt bra, säger Cristina Forssander som är enhetschef.

– Det är en jättetacksam grupp att jobba med. De har oerhörda talanger som fler behöver upptäcka, säger hon som bossar över arbetsmarknadsenheten där vaktmästeriet ingår.

Eller bossar är kanske inte ett ord hon gillar. För henne är det viktigt att alla är lika värdefulla. Att alla är delaktiga. Och hon gör inte skillnad på dem med en ordinarie anställning och dem som har någon form av arbetsmarknadsstöd.

– Men det har varit en seg uppförsbacke att få kommunen att inse vilka talanger vi har, säger hon.

I förra veckan belönades hon med Samhalls pris Årets eldsjäl, som går till den i landet som gjort mest för att öppna arbetsmarknaden för personer med funktionshinder.

Priset har gett henne en hel del uppmärksamhet och gör henne så här veckan efteråt fortfarande sprallig.

– Jag är bäst, woo-hoo! Jag älskar mitt pris, säger hon och skrattar.

– Det är en bekräftelse på att det jag tror på är rätt och nu hoppas jag att fler förstår det.

Hon tycker att hon har lyckats sprida sitt budskap till andra enheter i kommunen. Men hon skulle önska att fler kommuner agerade föredöme, genom att inkludera alla grupper av män­niskor.

– Jag tror att hela kommun-Sverige måste gå före och visa att personer med funktionsnedsättningar går att anställa. Vi är en stor arbetsgivare och har en skyldighet att ta emot dem. Inte bara i olika åtgärder. Vi ska anställa dem och ge dem förutsättningar för att klara sig i den kommunala världen. Och mångfald är mycket roligare, säger hon.

Hemma är bostaden fortfarande full av blomster.

– En eldsjäl behöver blommor, säger hon.

För visst har folk varnat henne ibland, att engagemanget kan leda till utmattning. Att det inte går att förändra hela landet.

Men hon är på väg. Som ledamot i Ledarnas styrelse för branschen vård och omsorg motionerade hon till kongressen. Alla chefer bör få en utbildning i att anställa personer med funktionsnedsättningar, tyckte hon och fick bifall. Därigenom har hon ”visat vägen och skapat nya förutsättningar för socialt ansvarstagande hos en hel generation chefer”, som juryn för priset uttryckte det.

– Det är 91 000 chefer det handlar om. Tänk om det blir 50 000 som går utbildningen. Då får jag väl pris igen, säger hon och tillägger:

– Får jag vara så kaxig?

Om vi frågar Caster Kedert så får hon det.

– Hon är bästa chefen ever. Hon är omtänksam, positiv och glad, hon bryr sig om sina anställda, hon förstår oss på ett sätt som ingen annan har gjort. De flesta tänker bara ”det funkar inte, vi ska ju tjäna pengar”.

Själv är han uppväxt i Norge med en norsk mamma och en svensk pappa och flyttade till Sverige för tre år sedan. Han blev arbetslös och fick socialbidrag. Han har ”lite diagnoser”, säger han, som bipolär typ två, och arbetsgivare har sett det som ett hinder.

– Jag kan bli depressiv väldigt snabbt. Men det här är en perfekt arbetsplats, de förstår mig. Är jag väldigt trött en dag kan jag säga det och så får jag lite lättare jobb.

Men annars trivs han bäst med tyngre fysiskt arbete.

– Det passar mig, då behöver jag inte tänka så mycket, då kan jag bara göra, och då kommer inte tecknen på min sjukdom fram så lätt.

Om bara andra arbetsgivare vore villiga att anpassa sig en smula så skulle det funka för honom också på andra ställen, tror han.

För Cristina Forssander har det varit självklart att arbeta för ett inkluderande arbetsklimat på kommunen. Som barn fick hon dela med sig av föräldrarnas kärlek. Barn med utvecklingsstörningar bodde i perioder hemma hos dem.

– Jag fick tidigt lära mig att vi inte är lika, men har rätt att bli älskade och respekterade ändå, säger hon.

Som hennes pappa sa: ”Det var lika roligt att äta med kungen som med uteliggare”. Själv har hon inte ätit med kungen ännu, men väl med många hemlösa.

– Och det är oerhört tillfredställande att höra deras berättelser och deras syn på livet och vad de skulle behöva för att må lite bättre och få ett värdigare liv, säger hon.

En del av dem som hon anställer har ett svårt liv bakom sig. Ibland har hon ägnat helger åt att se efter så att de är okej. Hennes egna chefer har undrat efteråt vad hon gjorde där, men hon säger att hon vill ju inte att människor ska dö så länge hon är chefen.

Men hon är också noga med att tala om vad de kan erbjuda: ett arbete och en gemenskap. Men för sjuk­domar och kriser hänvisar de till vården.

För egen del ”fuskade” hon sig igenom halva skolan. Först när hon läste på komvux såg en mattelärare att hon led av dyslexi.

Att hon själv har ett funktionshinder har hon stor nytta av i jobbet.

– Jag lägger aldrig några värderingar på människor, utan jag lyssnar. Och förhoppningsvis vågar de berätta för mig om de inte kan läsa eller skriva. Då frågar jag om de vill lära sig, om vi kan hjälpa till, säger hon.

När hon fick jobbet som enhetschef för elva år sedan handlade mycket om ”sysselsättning” för de arbetslösa.

– Det har vi frångått. Nu handlar det inte om fiktiva jobb utan om reella, om arbetsuppgifter som behöver utföras. Det skapar ett egenvärde att veta att man är behövd, säger hon.

Hon arbetar hårt för delaktigheten, och för att alla anställda på enheten ska räknas på samma sätt som andra. Att alla har en egen nyckel till sitt jobb är ett steg, säger hon.

Nu har hon ett tiotal fast anställda och många fler som är visstidsanställda. Dessutom går en del på olika former av arbetsmarknadsstöd.

Snart vill hon dubbla antalet fastanställda. Hon håller på att räkna på budgeten nu. Helst skulle hon också vilja att alla anställdes av kommunen.

När arbetsdagen närmar sig sitt slut samlas vaktmästeriarbetarna i fikarummet. På en whiteboardtavla står allas jobb för dagen uppskrivna.

Arbetsledaren går igenom vad som blivit gjort och vad som ska flyttas över till morgondagens planering. Rutorna fylls med ord som ”flytta skylt”, ”slänga skräp”, ”renovera bryggor”.

Cristina Forssander anser att servicejobben måste tillbaka in på våra arbetsplatser, de som har försvunnit under rationaliseringsivern. Arbets­givare borde tänka efter vad de har för uppgifter som skulle passa personer med funktionshinder, och därefter kan Arbetsförmedlingen hjälpa till att matcha fram rätt individ.

– Jag brukar säga att när socialchefen brygger kaffe blir det väldigt dyrt kaffe, säger hon.

 

Fotnot: Cristina Forssander utsågs till Årets eldsjäl i Svealand, och vann också priset för hela Sverige. De övriga vinnarna presenteras i spalten till höger.

För Caster Kedert är jobbet på Trosa kommun perfekt. Han gillar hårt fysiskt arbete och allt han vill ha är en förstående arbetsgivare. Foto: Fredrik Sandberg

För Caster Kedert är jobbet på Trosa kommun perfekt. Han gillar hårt fysiskt arbete och allt han vill ha är en förstående arbetsgivare. Foto: Fredrik Sandberg

Visa vägen-priset

Årets eldsjäl i Götaland: Birgitte Blicher eldsjalbirgitteblicher– Det är väldigt viktigt att kunna ge människor en chans på riktigt. I de fall jag har anställt människor med funktionsnedsättning har de alltid överraskat mig positivt, säger Birgitte Blicher, som  driver Blichers friskola i skånska Axelvold. Hon blev Årets eldsjäl i Götaland. Enligt juryn fick hon priset för arbetet med inkluderande arbetsplatser och sitt ”outtröttliga och inspirerande engagemang för att barn och vuxna med funktionsnedsättning ska kunna delta i samhället fullt ut”. – Jag har en fantastisk historia om en man som vi anställde till skolköket, som efter ett tag kom och visade diplom, han var skolpedagog. Han fick hoppa in ibland och träna med barnen och är jätteduktig. Man kan hitta väldigt mycket kunskap och erfarenhet om man bara vågar, säger hon. Årets eldsjäl i Norrland: Ann-Britt Sundberg eldsjalannbrittsundberg– Vi har tagit in Samhallsanställda i äldrevården. De tar bland annat över städning, tvätt, förrådsarbete från vårdpersonalen, som får mer tid för arbetet med brukarna, säger Ann-Britt Sundberg som fick priset som Årets eldsjäl i Norrland. Enligt juryn har hon på ett genuint och inspirerande sätt ”visat vägen till en arbetsplats där alla medarbetare, oavsett bakgrund, ses utifrån sina egna förmågor och möjligheter”. Projektet pågår under 2014 och 2015 och därefter ska politikerna ta beslut om det ska permanentas. – Jag skulle önska det, för det har en väldigt stor betydelse, dels för dem som bor där som får fler aktiviteter, och dels för vårdpersonalen som får en bättre arbetsmiljö. – I en kommun är det ju också positivt att vi kan hitta arbetstillfällen för grupper med olika funktionsnedsättningar som har jättejobbigt att hitta jobb.   Priset Sedan 2008 delas Visa vägen-priset ut till den arbetsgivare och den eldsjäl som under året gjort mest för att öppna arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning. Bakom priset står Samhall AB. Juryn är fristående och bestod i år bland annat av LO:s ordförande Karl-Petter Thor­waldsson och TCO:s ord­förande Eva Nord­mark, ­Svenskt Närings­livs tidigare ordförande Kenneth Bengtsson och ekonomie doktor Mats Agurén.