Illustration: Emma Virke

Illustration: Emma Virke

Idrott del 2. Sprang du inget maraton i år heller? Har du träningsångest? Kanske är du bortskrämd av hälsohetsen och träningshysterin. »Men det är bara att ställa sig upp och böja en muskel så är du i gång«, säger fysiologen Elin Ekblom Bak.

Det behöver inte vara så krångligt, säger Elin Ekblom Bak, som skrivit boken Långvarigt stillasittande – en hälsofara i tiden.
Det går som ett kryss, diagrammen för vardagsrörelse och för mer intensiv träning.

Medan den tekniska utvecklingen minimerar kraven på rörelse och ansträngning, har det blivit populärt med hårdträning och hälsosatsningar.

– Här har det hänt något väldigt avgörande. Det vi ser i dag, att folk har gymkort och är ute och springer och deltar i cykellopp, det var en subkultur och lite kufigt på 1970-talet. Och vi är fortfarande i en process där det bara blir fler och fler, säger historikern Helena Tolvhed.

Och samtidigt:

– För 30 år sedan var vi ganska vardagligt aktiva. Men det har skett en utveckling som gör att vi inte behöver anstränga oss så mycket, vi kan ta bilen, eller använda datorn eller mobilen. Vi är väldigt, väldigt stillasittande, säger Elin Ekblom Bak, som själv varit fotbollsspelare i Stockholms alla storklubbar, liksom i landslaget, men som efter årets säsong lagt skorna på hyllan.

Som lektor och forskare på GIH, Gymnastik- och idrottshögskolan, tillhör hon den grupp på mellan 50 och 70 procent som har ett stillasittande yrke.

Det är inte alla som jublar åt att motionera. Men tyvärr beror det på att många har skrämts bort, anser Elin Ekblom Bak:

– Många tror att man måste träna på de rätta ställena, ha rätt kläder och gadgets.

Men då är det bra att veta att bara genom att inte sitta still så mycket går det att få många hälsovinster.

För det handlar dels om att minska stillasittandet, dels om att ibland få upp pulsen. Och det ena kompenserar inte det andra. För du som tränar hårt några gånger i veckan ligger ändå i farozonen för olika folksjukdomar om jobbet är stillasittande och kvällarna tillbringas i soffan.

– Det behöver inte vara så komplicerat. Men det är ingen som tjänar pengar på att du ställer dig upp och rör på dig på kontoret eller arbetsplatsen.

En snabb lunchpromenad kan också vara pulshöjande träning, men de enkla råden får inget stöd av några kommersiella krafter.

Historikern Helena Tolvhed forskar vid Stockholms universitet. Hon ser att träningen blivit en viktig punkt på cv:n:

– När man är riktigt framgångsrik ska man helst ha åkt ett cykellopp eller sprungit ett maraton, allra helst New York Marathon. Chefer i det privata näringslivet ska gärna ha den typen av meriter.

Kanske för chefen in träningen på arbetsplatsen också, så att medarbetarna deltar i olika lopp. Eller så blir kick-offen en ansträngande fysisk aktivitet.

– Där kan man fråga sig om alla har lust att hänga med. Jag kan tycka att det blir lite väl hurtigt ibland, säger Helena Tolvhed, vars kommande forskning har rubriken Från folkhälsa till ”hälsoism”, där hon ska undersöka hälsans roll i ”det nyliberala individualiserade samhället, där hälsa och en vältränad kropp blir viktiga symboler för en lyckad människa”.

Här kommer också ett klassperspektiv in. Hon tror att det på många arbetsplatser inte alls finns några tankar om hälsa och träning. Att klasskillnaderna i fråga om hälsa är permanenta ser hon som ett tecken på det.

Och vem nås av kunskapen om eller ideologin kring hälsa, vem har råd att köpa det som behövs? frågar hon sig. De där glansiga magasinen, de specifika produkterna, den hälsosamma maten?

Med de olika populära träningsformerna kommer olika typer av ideal. Mansidealet för medelklassmannen är just den slimmade maratonlöparen, säger hon. Och så finns det de på gymmen som bygger stora muskler, men det idealet kopplar vi inte till näringslivets chefer.

För kvinnor är det tabu att vara allt för stora och muskulösa. Medelklasskvinnan ska vara fit, men inte mer, musklerna ska ge lite konturer, hon ska vara ”toned”, som det heter på engelska.

– Även om gränserna flyttas går de alltid någonstans, säger Helena Tolvhed.

Hon ser utvecklingen av hälso­idealen i sammanhanget av välfärdsstatens uppluckring, där hälsan blir ett krav som läggs på individen. Även om hon inte är emot en bättre hälsa vill hon problematisera de tvingande normerna.

Erika Björklund är doktor i pedagogik och lektor på Gävle högskola och har undersökt hälsofrämjande insatser på jobbet. Hon upptäckte att det i talet om hälsa skedde en uppdelning mellan ”önskvärda” och ”icke önskvärda” medarbetare. Ledarna uttryckte sig som att männen var bättre. Till exempel ansågs männen ha lättare för att förändra sitt beteende, eftersom de – ”inte heller så smickrande” – sågs som enkelspåriga.

– Och så pratades det som om kvinnor inte var byggda för fysisk aktivitet på samma sätt. Fotboll skulle inte passa kvinnor, säger hon.

Att mannen skulle vara normen i hälsoarbetet var förstås inget som sades öppet, utan kom fram i det lilla.

Helena Tolvhed kommer i sin fortsatta forskning att studera hur fokus har flyttats från det kollektiva och omgivningen, till att den egna kroppen utgör hotbilden. I en pilotstudie såg hon att på 1970-talet fanns samhället med i tidningen Hälsa; miljögifter, atomkraft och det biodynamiska jordbruket var typiska ämnen.

– Det man ser på senare år är smala kvinnor och mycket fokus på den egna kroppen och hälsan. Det finns något narcissistiskt i det, en frånkoppling av sammanhanget, där det enda som gäller är att vårda den egna kroppen, det finns inget kollektiv här, inget samhälle, säger hon.

De tidigare statliga ambitionerna för folkhälsan har mer och mer blivit en angelägenhet för individerna. Och för arbetsplatserna, eftersom hälsa och prestation hänger ihop.

Elin Ekblom Bak tycker att cheferna kan ha bättre ambitioner är New York Marathon.

– Jag vill hellre se chefer som premierar ett aktivt arbetsliv, skapar en miljö och en social norm och ett tänk som gör att vi rör oss på jobbet. Den typen av chef skulle ge mest för flest, den skulle jag helst vilja se, säger hon.