Klicka för att se grafiken i större format

Klicka för att se grafiken i större format

Låga löneökningar är en avgörande faktor bakom den ihållande låga inflationen i svensk ekonomi. Det hävdar flera ekonomer som varnar för att det kommer ta tid innan inflationen återvänder till målet på två procent.

Nyligen sänkte Riksbanken sin viktigaste styrränta, den så kallade reporäntan, till noll procent. Åtgärden drevs fram av att prisökningstakten – inflationen – fortsätter att ligga långt under målet och att bankens prognoser om en snar uppgång inte förverkligats. I Riksbankens senaste rapport framhålls svårigheter för företagen att höja sina priser på grund av svag efterfrågan och ökad konkurrens som orsaker till den låga inflationen. Men andra ekonomer ser en annan rot till fenomenet.

zettergren– Löneökningarna är den absolut viktigaste enskilda faktorn bakom inflationsutvecklingen. Avtalen från den senaste avtalsrundan närmast garanterar att Riksbanken inte kan nå upp till sitt mål, säger Göran Zettergren, chefekonom på TCO.

Han tillägger att de låga nominella lönelyften inte drabbat löntagarna genom lägre eller uteblivna reallöneökningar, utan effekten av den låga ökningstakten har i stället blivit för låg inflation. Enligt Göran Zettergren är inflationen ett uttryck för de gångna årens löneökningstakt justerat för produktivitetsutvecklingen.

– Med löneökningar på 2–3 procent och en produktivitet i trakterna mellan 1,5–2 procent så blir det inte mycket kvar för inflationen, fortsätter han.

Något som även Arbetets sammanställning av statistik från Konjunkturinstitutet bekräftar. Löneinflationen och den underliggande inflationen har i stora drag följt varandra under 2000-talet.

– Många stirrar sig blinda på måttet konsumentprisindex och alla dess enskilda småposter som alltid går upp och ner. Om vi exempelvis får en smällkall vinter så stiger elpriserna, vilket syns i statistiken, säger Sandro Scocco, chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé.

– Men långsiktigt tar dessa effekter ut varandra. Då gäller det att titta på grundläggande strukturella förklaringar, och där har den nominella löneökningstakten avgörande betydelse. Den återspeglas sedan i dessa mindre poster, fortsätter han.

Enligt Sandro Scocco krävs det löneökningar på cirka 3,5 procent för att uppnå inflationsmålet. En sammanställning av inflationsförväntningarna hos fack och arbetsgivare visar också att parterna faktiskt inte trodde att Riksbanken skulle leverera en prisökningstakt i linje med målet. Parternas förväntningar föll nämligen markant inför avtalsrörelsen 2013. När det första treåriga avtalet skrevs under så trodde parterna att inflationen om två år skulle ligga på 1,4 procent.

Jesper Hansson, prognoschef på statliga Konjunkturinstitutet, anser att inflationsförväntningarna har haft viss inverkan.

– Men det är svårt att vetenskapligt särskilja om de dämpade löne­kraven beror på parternas låga inflationsförväntningar eller det svaga arbetsmarknadsläget, som i sig talar för lägre löneökningstakt, säger Jesper Hansson.

Även TCO:s Göran Zettergren betonar den höga arbetslöshetens betydelse.

– När arbetslösheten är hög är det naturligt att lönekraven blir låga och förmågan att genomdriva dem mindre. Det innebär att det inte går att få upp inflationen varaktigt utan att först få ner arbetslösheten och därmed få i gång löneökningstakten, säger han.