Lena Andersson. Foto: Ulla Montan

Lena Andersson. Foto: Ulla Montan

”Det var tre dagar före jul och Ester halvlåg i sin säng och läste en nyutkommen bok om poststrukturalismens förhållande till antikens sofister. Som hon låg där i ljuset från den omsorgsfullt utvalda punktbelysning som Olof ännu inte hade sett, fick hon ett sms.”

Jajamensan! Sveriges alldeles egna supermegafinkulturella Bridget Jones är tillbaka! Och en hel nation kan andas ut – Ester Nilssons intresse för poststrukturalismens förhållande till antikens sofister än intakt. Hurra!

Ester Nilsson, hon som i Egenmäktigt förfarande klockan 04.29 desperat och sömnlöst sms:ade obegripliga Goethe-citat till den uppburne kulturmannen som inte längre ville veta av henne, och ändå fortsatte undra varför Hugo Rask, som han ju som bekant hette, inte begrep att de var menade för varandra.

I uppföljaren hamnar dock inte Ester – för att fortsätta den högst logiska jämförelsen med Helen Fieldings Bridget Jones – i något thailändskt fängelse och räddas av sin tilltänkte. Han gestaltas inte heller av Colin Firth, men skådespelare är han, Olof Sten hans namn.

I Utan personligt ansvar är Ester Nilssons fängelsemurar betydligt högre än i Bridgets cell på Bangkok Hilton: Gränslöst förälskad i den gifte Olof förtvinar Ester sakta i rollen som ofrivillig – och från första stund chanslös – älskarinna.

Det kommer inte att sluta så som hon önskar, det vet vi.

Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande var något av ett aforistiskt litet mästerverk: så mycket identifikation, så många rader och kliniskt välformulerade insikter som man ville stryka under och lära sig utantill. Många av oss gjorde det också.

Om romanens Hugo Rask eventuellt hade en verklig förebild intresserade mig föga – det var ju helt andra sanningar som var Anderssons styrka. De ackumulerade anteckningarna om svartsjuka, som likt Joan Didions ord om saknad i Ett år av magiskt tänkande registrerades skrämmande kyligt och lades fram med kirurgisk precision. Som om de noggrant hade skrivits ned i ett litet block mitt i stridens outhärdliga smärta för att effektivt tinas upp först långt efter att hjärnan och hjärtat hade fått svalna.

Det gjorde Andersson bättre, mer effektivt, än de flesta.

Men jag stryker inte under rader lika ofta när jag läser uppföljaren, ryser till av igenkänning gör jag men inte på grund av fullt lika imponerande finesser.

Det känns som om det samlade krutet från författarens självupplevda erfarenheter hamnade i Egenmäktigt förfarande. Till Utan personligt ansvar var nya tvungna att uppfinnas och lyser – i jämförelse – alltför starkt med sin frånvaro.

Här är snarare själva berättelsen i fokus och den lunkar på utan egentlig framåtrörelse. Vilket den i och för sig gör av nödvändighet för att situationen den behandlar har en förmåga att bete sig exakt så. Ester Nilsson vill, som alla försmådda älskande, förstå det omöjliga objektet för sin kärlek. År in och år ut försöker hon.

Men det går inte att förstå med stort F. Det gör ju verkligen inte det. Hjärtats vägar – precis som all den feghet, lättja och lögnaktighet som Ester tillskriver Olof Sten – förblir blott en del av detta livsavgörande och så jäkla orättvist drabbande skådespel.

Andres Lokko

Roman

Utan Utan personligt ansvar Lena Andersson Natur & kultur