lennartlundquistwebbkronika

Jag sitter med Klara över några koppar kaffe och pratar om hennes underbara jobb att undervisa små människor om världen och universum.

Att stå där längst fram med ungar framför sig som gapar av häpnad när jag berättar om miraklet med flyttfåglarna som helt utan packning flyger från Sverige ner till Afrika varje höst.

Och lär dem att läsa och pekar på planschen med den gula ormen som formar ett O.

Eller berättar om Andromeda­galax­en som finns där uppe 2 900 000 ljusår bort. Vet ni vad ett ljusår är? När det blir mörkt sedan ska vi gå ut och titta på den.

Underbart!

Jovisst, jag älskar mitt jobb, säger Klara.

Men innan du går ut med dem ­måste du skriva en riskbedömning. När vi ska gå till sjön och titta på ­fåglarna måste jag göra en lista med alla risker som kan finnas under promenaden. Ett träd kan ramla ner. Någon klättrar och trillar ner. Eller hamnar i sjön. Och så ska jag redogöra för vilken beredskap jag har för att undvika riskerna.

Vi ska också göra en säkerhets­kontroll av de ställen vi tänker ta ungarna till innan vi går dit. En gång skulle vi till en mindre industri. Jag gick dit före. Men inte vet jag vad som är farligt där! Jag skulle behövt en konsult. Men jag tog dit dem ändå.

Jag minns inte min skoltid riktigt så, säger jag.

Du måste också vara beredd på att det kan hända något på rasten och att någon kommer in och gråter. Är det allvarligt måste det följas upp och dokumenteras för att ingen efteråt ska komma och påstå att vi ingenting gjort.

För dem med extra behov ska vi skriva Åtgärdsprogram. Vad vi ska göra. Och hur och hur ofta. Det är flera blanketter. Dessa skickas sedan till föräldrarna för godkännande.

Vi ska också hålla koll på vilka som behöver medicin och se till att de som är allergiska äter rätt. För det finns en speciell Egenvårdsplan.

Ditt ansvar är också att se till att alla ungar får vara med i gruppen. För­äldrar och barn förväntar sig att du som lärare kan fixa nära kompisar. Men det är inte alltid så lätt eftersom det finns barn som ingen vill vara med.

Nej, jag skulle ju inte vilja vara med han som alltid slåss, säger jag.

Mobilerna är ett kapitel för sig. För­äldrarna sms-ar när jag är ledig, när jag lagt mig att sova. En gång var det en pappa som ringde och skällde ut mig för landets skolpolitik.

En annan gång kom en pappa som släppt allt han hade för händerna och började leta efter ungen som sparkat hans son i skrevet. Sonen hade ringt på mobilen och storgråtit. Jag vet inte vad pappan hade gjort om vi inte lyckats stoppa honom. Men han skällde ut mig inför hela klassen.

Och så ska vi ha föräldrasamtal. Och utvecklingssamtal om alla elever och alla ämnen och alla delmomenten i vissa ämnen. Det tar en timma att skriva och en timma tillsammans med varje barn och föräldrar. 27 elever gånger två timmar. Det är svårt att klämma in i schemat.

Inte så mycket tid för Andromeda­galaxen, tycks det som, säger jag.

Kvaliteten ska kontrolleras regel­bundet. Och vi ska hela tiden bli bättre. När vi tycker att det fungerar bra uppmanas vi att komma med förslag på hur det kan bli bättre. Man får liksom aldrig vara nöjd

Men jag älskar mitt jobb. Och ­ungarna. Underskatta inte barn. De är så kloka, säger Klara.