Insikten om att min kropp inte har samma värde. Tårarna bränner bakom ögonlocket. Det finns en förnedring i det. Att sitta vid samma bord, och inse att ens kropp värderas lägre än ens kollegas.
Egentligen är inget nytt.
Jag har läst mängder med texter om klass och kön. Jag har lyssnat på samtal och debatter. Jag har till och med skrivit själv. Jag känner till teorierna om hur strukturer samverkar. Om hur klassklyftor skapas. Om hur män och personer med högre utbildning värderas högre än kvinnor och personer med lägre utbildning.
Ändå gör det fruktansvärt ont. Varje gång. Insikten om våra kroppars olika värde. Att mitt liv är mindre viktigt än vissas. Att många andras liv, väger än lättare än mitt.
Jag jobbar natt. Vi är ett team då. Sjuksköterskor, undersköterskor och läkare. Försöker tillsammans göra skillnad för de patienter vi möter. Vi går i samma korridorer. Fikar i samma personalrum. Och har på oss kläder från samma landstingstvätteri.
Vi jobbar treskift. Många av oss sjuksköterskor och undersköterskor hoppar mellan dagpass och nattpass. Går och lägger oss klockan åtta på morgonen ena dagen. Tvingar kroppen att stiga upp vid kvart över sex två dagar senare. Andra jobbar tre nätter i sträck, sover i vår egen säng en enda natt, och jobbar sedan två nätter igen.
Ibland pratar vi i läkemedelsrummet eller i sköljen om hur nattarbetet sliter på oss. Min kollega säger när vi står och blandar antibiotika att hon känner att kroppen inte orkar på samma sätt som förut. Hon ska snart fylla fyrtio. Tjugofem år kvar till pension.
Vi viskar till varandra att vi hört att det här sättet att arbeta på kommer förkorta vårt liv med tio år.
Sedan pratar vi för första gången om skillnaden mellan oss och läkarna. Om hur deras nattvecka sällan innehåller mer än tre nätter. Ibland bara två. Om hur de, utöver en extra ekonomisk ersättning för arbete på obekväm arbetstid, också får ersättning i tid.
Min kollega berättar om hur en av våra läkare tidigare förklarat vad som får hen att stanna kvar på kliniken, trots att hen egentligen inte tänkt jobba särskilt länge inom slutenvården. Det handlade om den ledigheten. I snitt tolv veckor betald ledighet per år kunde hen ta.
Jag pusslar med mina semesterdagar. Har sparat fem sedan sommaren, varav jag använder en nu, för att vara säker på att få vara ledig fyra nätter i sträck under september.
Vågar till sist googla ”skiftarbete och hälsa”. Det står att risken för mig att få bröstcancer, magsår eller hjärt-kärlsjukdomar ökar för att jag jobbar natt. Den står att den viktigaste förebyggande faktorn är att ”ta sig tid” till återhämtning.
Det bränner bakom min ögonlock.
Jag inser att jag under mina år i vården aldrig tänkt tanken att en undersköterska eller sjuksköterska skulle ha rätt till både kompensationsledighet och ekonomisk ersättning.
Jag har lärt mig att min kropp inte är värd det.
Jag har bara fortsatt viska att det här sättet att arbeta på kommer att göra mitt liv kortare än andras.
