Vår linje var bara några meter framför den kravallutrustade polisen, som tidigare under dagen avfyrat dussintals tårgaspatroner. Polisbussar ven genom staden och ett par studenter hade arresterats. Värmen var tryckande, spänningen i luften gick att ta på.

Ändå fanns denna kväll ingen tveksamhet bland de demonstranter som samma helg tagit över flera gator i centrala Hongkong. Med paraplyer och simglasögon som enda vapen mot pepparsprej och batonger naglade de sig fast på gatorna, tiotusentals sov utomhus.

De vågade därför att de hade medvind. ”Polisens våld har fått över allmänheten på vår sida”, sade en student som täckte mun och näsa med en blöt handduk för att värja sig mot den fräna gasen. Mycket riktigt; efter polisens bryska metoder ökade stödet för de demonstranter som med början sista helgen i september lamslog delar av Hongkong med krav på utökad demokrati.

Dagarna efter svällde antalet hongkongbor som gav sig ut på gatorna och översteg under helgdagen 1 oktober med råge 100 000. Fackföreningar utlyste strejk, busschaufförer parkerade sina fordon tvärs över gatan för att förstärka demonstranternas barrikader. Stämningen började påminna om en gatufest, och när polisen drog sig tillbaka verkade det som att protesterna uppnått sitt syfte.

Men sedan hände något. Myndigheterna bytte strategi till att vänta ut demonstranterna, och vann tid genom att ”bjuda in till samtal”. Två dagars ledighet övergick till arbetsdag, och antalet demonstranter minskade betydligt. Hettan övergick i tropiskt regn, och för en stund var de tidigare ockuperade gatorna nästan tomma på folk.

Kvar fanns bara de allra mest hårdnackade studenterna. De strejkande återgick till arbetet, busschaufförerna flyttade sina fordon. Grupper i civilsamhället som bara några dagar tidigare aktivt stött kraven på utökad demokrati återgick till sitt. Då antalet demonstranter minskade kunde en kombination av poliser, affärsägare och inhyrda busar ta tillbaka många av gatorna med våld.

Liksom Kina är Hongkong ingen egentlig demokrati – och det var vad som fick demonstranterna att förlora. Yttrandefrihet och fristående rättsväsende till trots, så finns här inget starkt civilsamhälle. Man får inte välja sina egna ledare, och stadens största fackförening är uttalat lojal mot Kinas kommunistparti.

I Kina har regimen skapat en stark stat på bekostnad av ett svagt civilsamhälle. Samma mönster kan ses i Hongkong efter 160 år av kolonialt styre, först från London och sedan från Peking. Befolkningen har vant sig att sköta sitt; endast den yngre generationen studenter vågar eller vill i någon större utsträckning sätta sig upp mot makten.

Men utan stöd och organisationsförmåga inom det viktiga civilsamhälle som vi i väst ofta tar för givet – och som för alltid måste skyddas – kommer våld och auktoritet oundvikligen att segra i kampen mot utökad demokrati.

Joe Olsson