Foto: Lotta Thörn

Foto: Lotta Thörn

Göran Greiders bok Den solidariska genen betraktar måsarna och åkrarna och konstaterar däremellan att empati faller sig naturligt för människan. Boken får Arbetets recensent Ellen Albertsdóttir att känna sig mycket illa till mods: ”Varför ska vi tänka mer på vad vi ’är’ (enligt samtidens neurobiologiska forskning) än vad vi vill bli?” frågar hon sig.

Solidaritet är något ytterst mänskligt. Människan är inte alls, som man tidigare trott, en i grunden aggressiv och egoistisk art. Det är budskapet i Göran Greiders nyutkomna debattbok Den solidariska genen. I boken blandas genomgångar av vetenskaplig forskning, från Charles Darwin och framåt, med sinnrika reflektioner över livet, samhället och naturen. Greider betraktar måsarna och åkrarna och konstaterar däremellan att empati faller sig naturligt för människan. Det är så sympatiskt, så vackert.

Ändå känner jag mig mycket illa till mods när jag läser Den solidariska genen. Vi kommer till varför.

I berättelsen intar en ruvande mås en särskilt viktig biroll. Egentligen gillar Greider nämligen inte måsar. Alls. Med ett glimrande undantag: den ruvande måsen i Greiders trädgård, som han säger sig känna ”stark empati för”. En bekant till familjen klättrar upp i trädet för att kontrollera att det verkligen ligger ett ägg där, och det gör det. Det får alla att glädjas över det ”bekräftade moderskapet”. Måsens make, för så kallar Greider den andra måsen, bevakar dem. Han försvarar honan och ägget. Båda måsarna är aggressiva. ”Men vi accepterar det. Modern ruvar ju!”

Här omfamnar Greider ett hyllande av moderskapet som hör hemma i biologismen, även om han själv föredrar att tala om ”biovision”. Han är nämligen väl medveten om att biologism i sig är en illa omtyckt ism inom vänstern. Det förändrar dock lite i sak, det är fortfarande biologiska förklaringsmodeller det handlar om.

Det är däremot en politisk verklighet som föranlett Greiders bok. Den solidariska genen är en stridsskrift med en tydlig uppmaning: det har blivit dags att reclaima de biologiska argumenten. Reinfeldt har kört vårt land i botten. Vi måste ge upp lojaliteten med det land som kallas Sverige och börja om från början, säger Greider. Det sistnämnda har han förmodligen rätt i. Men jag blir modfälld när han föreslår att vi ska använda den mänskliga naturen, i stället för det vita arket, som ritpapper.

Göran Greider tycks ha gett upp idén om att vi kan skapa vårt samhälle som vi själva vill ha det. I stället är vi utlämnade åt neurobiologiska argument, som att det faktum att människan är solidarisk till sin natur skulle göra det enklare för oss att bygga solidariska samhällen. Greider kan peka på forskning som bevisar att människan är empatisk, men förr i tiden fanns det studier som tvärtom visade att aggression och konkurrens låg för den mänskliga arten. Det är klart att även vetenskapliga resultat präglas av samtiden, särskilt när de är så politiskt användbara. Ändå tycks rapporteringen av vetenskapliga resultat följa en märklig ordning: senaste rönen vinner.

Men okej, människan är inte helt och hållet ett vitt ark. Vi har alla olika förutsättningar och arv och miljö samspelar på ett intrikat sätt. På senare tid har till exempel introversion diskuterats brett, efter Susan Cains bästsäljare Tyst där hon bland annat visar hur man kan se olika grader av medfödd känslighet redan hos nyfödda. Som person är man mer eller mindre introvert eller extrovert, på en glidande skala. Det är deterministiskt på många sätt. Ändå älskar de flesta av oss uppdelningarna, kategorierna, diagnoserna. Det blir till en frisedel. Jag är den jag är, liksom. Men varför ska det bestämma hur vi väljer att ordna våra samhällen eller hur vi ser på kön? På vilket sätt spelar det ens någon roll? Även för individen blir det till en begränsning när man använder sin etikett för att sluta utmana sig själv.

Så visst kan vi vara medvetna om olika förutsättningar hos olika individer, men varför ska vi tänka mer på vad vi ”är” (enligt samtidens neurobiologiska forskning) än vad vi vill bli?

Senare skriver Greider, apropå den där satans ruvande måsen:

”Vi betraktar måsparet. Även hannen ruvar. Men det är märkligt att se hur mycket mer tafatt hannen är när han ska lägga sig på äggen. Han är osäker! Jag känner mig inte helt politisk korrekt när vi lägger märke till detta.”

Måsen är osäker, konstaterar Greider. Men det är bara hans tolkning. Det är just därför biologism och naturlighetsromantik är så farligt. Man projicerar sin bild av det mänskliga arvet och naturen på den moderna människan. I det här fallet blir tolkningen att hanen är osäker. Man skulle kunna dra helt andra slutsatser av att hanen faktiskt ruvar, men Greider väljer i stället att betona osäkerheten. Det är ett val. Ett val som en människa gör i sin analys av naturen.

Som neurobiologerna som studerade varför vissa kvinnor föredrog rosa och drog slutsatsen att det berodde på att våra urmödrar samlade röda bär på savannen. Ingen verkade ha upplyst dessa forskare om att rosa ansågs vara en maskulin färg när den introducerades i barnkammaren för ett drygt sekel sedan. Att rosa sedan blev något feminint är uteslutande en marknadsföringsgimmick, inget biologiskt faktum.

Så visst överskattar vi den där savannen.

I boken återger Greider dessutom en mejlväxling med en bekant som ställde en central fråga. Vad skulle hända om forskningen om tjugofem år skulle visa att människan visst är självisk, undrade Greiders bekant, slutar Greider vara socialist då? Greiders svar, som jag tycker vacklar, var att han skulle ”förbli socialist” men en mer ”förtvivlad socialist”. Varför så förtvivlad? Vändningen skulle ju bara bevisa att vad vi tror oss veta om den mänskliga naturen varierar med tidens glasögon. Under dessa förutsättningar blir det ytterst riskabelt att basera det goda samhället på neurobiologiska påståenden.

Och jag undrar om Göran Greider varit lika lyrisk över biologiska faktum om han varit kvinna. Jag tror inte det. Som man behöver Greider inte vara lika oroad över biologismens konsekvenser. Han behöver inte bry sig om hur schimpanser arbetsdelar utifrån kön, för det kommer aldrig att hota hans manliga frihet och självständighet.

Män tillåts alltid, oavsett vilken natur man tittar på med sina kulturfärgade glasögon, vara både kropp och tanke.

Och kvinnor? Reduceras alltför lätt till någon som blott ruvar i sitt bo.

Ellen Albertsdóttir

NY BOK

greidergen

Den solidariska genen: anteckningar om klass, utopi och människans natur
Göran Greider

Ordfront förlag