Skildrar en annan verklighet

Den är krävande att läsa. Rent fysiskt. De ettusenfemhundrasextitvå sidorna – med titeln mot. vidare. mot – gör så att det värker, särskilt i högernäven. Smärtan är välkommen. Ty det Johan Jönson skriver är ofta extremt fysiskt. Konkret. Påträngande. Det luktar. Det väsnas. Det är blodiga nävar. Där dryper sekret. Döden är där. Döden är alltid där. Drömmar om våld. Diarréer som aldrig går över. Samlag. Erotiska drömmar och förvridna fantasier. Det strukturella förtryckets hänsynslösa och grymma ansikten. Porrsurfande. Stanken på vårdhemmet. Dödens dikter. Slitsamma arbeten – ”lågstatusyrken” som den hånfulla eufemismen lyder. Han bär tungt på byggen. Han vårdar de som förlorat kontakten med omvärlden på korttidsboende. Han sliter med skrikande ungar på dagis och tvingas att stå och lyssna till deras skitförnäma föräldrar som bara kräver och kräver hur just deras barn ska behandlas bäst. I deras ögon är personalen ingenting annat än tjänstehjon. Han skriver om hur det är att vara diskare på ett kebabställe där inte ens de övriga i personalen talar med honom.

Vad är ett liv levt längst därnere? Vad väcker det för känslor till liv? Hur formar sig medvetandet om världen och omgivningen? Vilka tankar föds? Hur är det att aldrig nå längre än till den lägsta pinnen i hierarkierna? Att aldrig bli respekterad eller äga rätten till ett egenvärde i andras ögon?

Johan Jönson skildrar en annan verklighet. Den finns där, tätt intill. Men aldrig synlig, alltid bortglömd. Där framhärdar de försmådda. De överblivna och förnekade. De utbytbara och försumbara. Samhällets drägg. Avskummet. De som ska gömmas och glömmas. Därnere levs ett liv som få vet hur det ser ut och som ännu färre skulle uthärda eller klara av att hantera. De flesta skulle ovillkorligen snabbt gå under. – deras död skulle vara en ren formalitet.

Men Johan Jönson har varit där och tagit sig vidare och återvänt med sinnena intakta och med vässad blick full av svärta och glöd. Han vet hur andras förakt smakar. Hur blodsmaken springer upp i munnen när de verbala spottloskorna träffar en i ansiktet eller hur andras tysta avsmak och avsky känns som en stenhård spark i skrevet.

Klass. Alltid klasskillnadernas branter och dödliga stup. Att vara pöbel. Inte höra till. Vara utanför. Förbli den evige tölpen. Känslan av att sätta hårt mot hårt blir då ett sätt att försöka överleva från en dag till nästa. Hatet. Motståndet. Vulgariteten som får de förnäma förtryckarna att rygga tillbaka, får dem att äntligen reagera därinne i sina små slutna egoistiska kuvöser som de framhärdar med att förväxla med verkligheten. Vem vill inte krossa dessa skyddande skal? Vem vill inte visa dessa arroganta och nedlåtande fjantar hur en slipsten ska dras ute i verkliga livet? Johan Jönsons hat är äkta. Det är ingen ytlig attityd eller effektsökeri. I skärningspunkten mellan förnedringens smärta och ett hat som på en och samma gång är livgivande och förtärande finns oväntat en tredje möjlighet. Det är orden. Där finns orden. Att skildra, att skriva sig fram till förståelse och insikter som sedan andra kan ta del av. Att väcka vreden till liv, att få den att sprida sig som en gräsbrand av brinnande själar.

Vägran att inordna sig när man redan är underordnad är en strategi, en hållning som inte handlar om filosofiska floskler eller skira utopier. Den är rent livsavgörande. Endast på det sättet orkar man att ta sig vidare genom natten till morgonen, från en vecka till nästa. Hoppet är förtvinat. Det är dött. Men hatet skapar en form av liv och gjuter kraft i viljan att fortsätta överleva – om så bara som en ren protest eller provokation, likt en skymf mot det samhälle som sparkat ut en.

Och längtan efter förändring blir som en drog, ett häftigt begär som överskuggar alla andra känslor och normer. Vad är anständighet och etikett mot möjligheten att få leva ett bättre, ett värdigare och mindre besudlat liv? Ett rö för vinden. Som sand i handen som omöjligt går att hålla kvar.

Johan Jönson fördjupar förståelsen för förnedringens förlamande villkor. Han öppnar dörrar in till de förbjudna känslorna, hugger med obruten och benhård vilja vägar in till de bannlystas brutala helvete. Självdestruktivitetens obarmhärtiga villkor. Den djupa förnedringen att inte ens inför sig själv våga vara den man är.

Johan Jönson kräver mycket men ger mångfalt igen.

mot. vidare. mot – en direkt och ändå fristående fortsättning på med.bort. in – går utan tvekan att betrakta som en form av avancerad dagbok, en Journal intime. Det är dock inte i första hand dagens händelser som bokförs. Det är tankar, känslor, reflektioner; dagarnas händelser och tankar förtätade och förädlade genom eftertanke och insatta i större sammanhang. Det är ilskna utbrott och våldsamma eruptioner. Det är även ett pågående försök till att formulera en filosofisk världsförklaring. Ambitionerna som driver Johan Jönson vidare är enorma eller – kanske bättre uttryckt – groteska i sina vittfamnande anspråk, på gränsen till en underklassens megalomani, om något sådant går att föreställa sig.

Det är rått. Det är naket. Det är gränslöst. Rad efter rad slår hål på en hållning av anständighet. Här finns inget som är rätt. Inget kan vara fel när orden inte går att hejda. Ohöljd destruktivitet blandas med en okuvlig kampvilja till förändringar. Depressioner avlöser euforiska dagar fulla av en vulkanisk vilja att med ord förklara och förändra världen. Thomas Thorilds rockskört tycks som hastigast skymta förbi: ”Att Förklara hela Naturen och Reformera hela Världen.”

Känslan av tvång är påtaglig. Orden är aldrig lättvindigt funna. Intrycket av lätthet i handlaget är förrädiskt, ja rentav bedrägligt. Här spills blod, här dryper svett och en smärtsam möda som betingar ett högt existentiellt pris. Jönson tvingar sig att vränga ut och in på själen inför öppen ridå, även om han gör ivriga försök att dölja det bakom en märklig form av spelad. . . vad ska jag kalla det? Jo. Ansvarslöshet. En förställd ansvarslöhet.

Men inget i denna omfattande bok är tillkommet på måfå eller av tillfälligheter. Det handlar om ett inre tvång. Han måste skriva. Det är en inte enbart en livshållning. Det är en livsnödvändighet. Orden, sammanhangen, händelserna, tankarna, tolkningarna är skrivna av absolut nödvändighet. Han skriver hårt och vulgärt – på ett allvar som ständigt rör sig ytterst på den vassa eggen – för att frigöra sig från en hotande destruktivitet.

Han skriver sig ett rum av frihet, en ort där han kan finna utrymme att andas, tänka, reflektera och existerar på villkor som inte uteslutande dikteras av förtryckets och förnedringens lakejer.

Johan Jönson skulle säkert säga emot. Men jag vet. Jag vet att orden står döden emot. De skrivs förvisso inte som lättköpta besvärjelser, men om Jönson inte skrev vad han med frätande frenetiskt skriver skulle det inre riskera att implodera. I orden formar han livet. Levt liv förvandlas sedan åter till ord. Den dialektiska rörelsen rör sig framåt. En författare som Johan Jönson, en författare som skriver av tvång och nödvändighet ska läsas ytterst uppmärksamt. Ty när nödvändigheten är drivkraften har det skrivna i regel något av vikt och tyngd att förtälja, och Johan Jönson har det i rika mått. Han gör världen tydligare. Han gör den farligare för alla som tror sig sitta tryggt och säkert.

Crister Enander