I morse nåddes vi av nyheten att Sveriges Radios Asienkorrespondent Nils Horner har skjutits ihjäl i Afghanistans huvudstad Kabul.
Det är en fruktansvärd tragedi som inträffat och som visar oss att det fria ordet och fri journalistik aldrig kan tas för givet.
Den utstuderade ondskan och hotet mot det öppna samhället skördar journalistoffer i fler områden än i Afghanistan och vi ser bland annat hur Syrienkriget har tagit en mängd både internationellt och nationellt verksamma journalisters liv, samtidigt som mörkrets krafter med mordhot och svartmålning även i Sverige ger sig på journalister i stället för att delta i den demokratiska debatten.
Min egen kontakt med Nils Horner begränsade sig till råd och hjälp när jag var i Bosnien under Balkankriget. Trots att Nils Horner var den yngre av oss var hans erfarenhet redan då betydande och han poängterade synen på säkerhet under bevakningen av den pågående konflikten.
Även om både Sveriges Radio och övrig svensk press naturligtvis måste ha säkerheten som främsta ledstjärna för sina journalister får aldrig hoten och våldet tas som intäkt för att sluta bevaka de områden där människor kämpar för ett bättre liv.
Nils Horners långa tid av inträngande, åskådliggörande radioinslag, med allt från skildringar av krigshärdar till möten med offer för den japanska kärnkraftsolyckan och invånare i indiska slumområden, är värda respekt.
Mordet på Nils Horner gör det naturligtvis nödvändigt att åter se över säkerheten, men att bevakningen fortsätter är i demokratins och medmänsklighetens namn mycket, mycket betydelsefullt.
