Martin Klepke webbledartopp

 

”Vitsen är ju att någon måste kliva tillbaka”, säger kvinnan på tunnelbanan.

Hon och en väninna sitter och pratar om ett arrangemang på den internationella kvinnodagen den 8 mars.

De pratar om representation av kvinnor och ondgör sig över att varje framsteg för kvinnors jämställd i ”den politiskt korrekta debatten”, som de kallar det, aldrig ska tillåtas gå ut över någon annan, det vill säga någon man.

Varje framsteg för kvinnors jämställdhet har en tendens att godkännas först om det inte innebär någon nackdel för männen, resonerar de.

Och visst är det så, även om uttalandena från Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup även bar ett stråk av kvinnoförakt när han i Ekots lördagsintervju avfärdade kvinnors representation i bolagsstyrelser eftersom det saknas kvinnor med kompetens, som han sa.

Men i statliga bolag är kvinnorepresentationen i styrelserna nu uppe i 49 procent. Finansmarknadsminister Peter Norman gick i dag ut också ut och slog Jens Spendrup på fingrarna offentligt i en artikel i Dagens Industri.

Att det saknas kompetenta kvinnor ”stämmer inte med min erfarenhet, tvärtom”, skriver han.

I stället är det gammal vana och tendensen att satsa på ”säkra kort” som fått Svenskt Näringslivs bolag att rata kvinnor, enligt Peter Norman.

Debatten visar att det i verkligheten är Svenskt Näringslivs företag som aktivt tillämpar kvoteringssystem eftersom de regelmässigt kvoterar in män på bekostnad av kompetens.

Och då är vi tillbaka vid kvinnornas diskussion på tunnelbanan.

Om kompetenta kvinnor tar plats i styrelserna betyder det ju att mindre kompetenta män får lämna sitt uppdrag.

Men det kan knappast vara mer berättigat att en kompetent man konkurrerar ut en mindre kompetent man än att en kompetent kvinna gör det.

Det är ju kompetensen som ska styra, är både Peter Norman och Jens Spendrup eniga om.

Det här gäller inte bara styrelseuppdrag utan är genomgående för hela den svenska arbetsmarknaden.

Värdet av kvinnors arbete baseras inte på kompetens, vare sig det gäller lön, yrkesval, hemarbete eller styrelseuppdrag.

Men vitsen med en aktiv politik på arbetsmarknaden måste vara att varje person ska hamna på den plats i produktionen där han eller hon har bäst förutsättningar att göra ett bra jobb och helt enkelt gör störst nytta, vare sig det gäller en styrelseledamot, en svetsare eller en undersköterska.

Att då låta kön och inte kompetens bestämma placering i produktionen och vilken lön som ska utgå gör att svensk ekonomi går miste om både viktigt kunnande och viktig tillväxt.

Det är något som Svenskt Näringsliv borde tänka över en vända till, om de vill att deras företag ska gå ännu bättre än i dag.