Foto: Susanne Lindholm

Harry Rantakyrö gillar inte att peka med hela handen, men att våga ta beslut är viktigt, anser han.

 

SIDBYTE del 3. Harry Rantakyrö är den stridbara fackkämpen och gruvarbetaren som bytte sida och blev arbetsgivarrepresentant.  Inget märkvärdigt med det, tycker han, men tillägger:
– Ränderna går aldrig ur.

Veckan började med att en gruvarbetare uppmätte –43 grader i gruvan, Northland Resources dagbrott i Kaunisvaara. Under en så där –25 till –30 går det inte att jobba, då fungerar inte maskinerna. Men någon arbetsbefrielse krävde inte arbetarna.

– Nej, det finns alltid något jobb att göra, säger Harry Rantakyrö.

Och att det är maskinernas väl och ve som får styra har han inget att säga om:

– Inne i hytterna är det ju varmt.

Det har gått flera år nu sedan den stridbara fackliga kämpen bytte sida och blev arbetsgivarrepresentant.

– Det var inget märkvärdigt, säger han på telefon från landets för tillfället kallaste plats.

Efter många år i Kiruna tog han och hans fru för fyra år sedan beslutet att flytta tillbaka till Jarhois i Pajala kommun. Ett år senare ringde Northland, och en dröm gick i uppfyllelse: att få vara med om att avtäcka myren där ryktet gått om en fyndighet.

Titeln blev personalspecialist. Arbetsuppgifterna rekrytering, information, personalfrågor. Och löneförhandlingar, med de fackliga representanterna från IF Metall på andra sidan bordet.

– Jag kände mig kluven att ta på mig det. Men jag vet ju ungefär hur motparten tycker och tänker. Var facket står. Som att ob-frågan är en helig ko, den är inte värd att diskutera, det blir tvärnit.

För att få till ett avtal måste båda sidor vara lyhörda, säger han. Han gillar inte att peka med hela handen, inte heller från den sida som har makten.

Som arbetsgivarrepresentant gäller det att tänka efter vad han själv tidigare ställde för krav och försöka leva upp till dem.

– Ett stående krav jag hade var att få information i tid enligt medbestämmandelagens paragraf 19. Nu märker jag att det inte är så jäkla lätt att först själv få informationen och sedan få iväg den. Men det är inget försvar, egentligen är det inte märkvärdigare än att slå en signal, säger han.

Att våga ta beslut är dock viktigt. Själv gillade han inte när arbetsgivaren inte gjorde det, som när förhandlingarna om svåra ärenden mynnade ut i att ”bilda en arbetsgrupp”.

– När det skulle tas beslut upplöstes gruppen och man kom ingenstans.

I takt med utvecklingen av arbetsmetoder minskar de fysiska skadorna, men de psykosociala frågorna blir allt viktigare:

– Där det blåser mest, där det brinner mest, dit ska man gå. Det är viktigt för facket också, att inte ducka. Ju tidigare man tar tag i frågorna, desto bättre.

I 40 år har han jobbat inom gruvnäringen, haft olika uppdrag inom Svenska gruvindustriarbetareförbundet, som gick upp i Metall som sedermera blev IF Metall. Han har varit skyddsombud, huvudskyddsombud, klubbordförande, avdelningsordförande. Som gruvarbetare har han erfarenhet från tre andra gruvor, och har jobbat såväl under som över jord.

Även om hans fackliga arbete inte uttalat var en merit för hans nya jobb, tror han att det bidrog.

– Man ids ju inte fråga, hur har ni tänkt nu, är ni helt hundra på att jag passar? De har väl gjort den värderingen, säger han.

Men finns din lojalitet nu hos de anställda eller hos ledningen?

– Det var en svår fråga, säger han, men ramlar över i en diskussion om att det inte är så vattentäta skott nu som förr.

Att mbl handlar om ”tuta innan man kör över”, det är ett talesätt från förr, poängterar han. Under 2000-talet har det skett en markant förändring. Arbetsledning och anställda fikar tillsammans och diskuterar öppet.

– Det är bra, det är så det ska vara.

Nu kan arbetare gå över till tjänstemannasidan, och bli arbetsledare för gamla skiftet:

– Det var otänkbart på 1970-talet.

Blir det mer öppet så blir hela klimatet bättre, anser han. Det gäller för båda parter att söka samförstånd.

Men du var själv stridbar som facklig?

– Jo, så var det ju i bland. När du jobbar fackligt är du tvungen att säga: Här är det stopp. Du blir inte trovärdig om du backar och backar.

Den stora skillnaden nu är att inte ha hela medlemsskaran i ryggen.

– Nu har jag visserligen företaget i ryggen, men det är annorlunda. Och så har jag alltid en liten pengapåse att ta hänsyn till.

Det nya jobbet innebar inte bara en förändrad roll. Han hamnade också mitt i händelsernas centrum på företaget som förra året var nära konkurs. Harry Rantakyrö säger att många på Northland fick erbjudanden om jobb på annat håll, men att ingen sa upp sig. Lojaliteten är stor. Liksom enigheten när det gäller den heta frågan om vilken åverkan gruvbrytningen har på naturen.

– Fack och arbetsgivare kan vara som hund och katt. Men vid ett hot utifrån, då sluter man sig samman, säger han.

Northland Resources

Sedan 2012 driver Northland Resources järnmalmsgruvan i Kaunisvaara. I januari i fjol kom krisbeskedet: 2,5 miljarder kronor saknades och konkursen var nära. I augusti godkändes en rekonstruktion, men i november flaggade ledningen för att ytterligare en miljard kronor behövs under 2014.

Aktien på Oslobörsen har på grund av kraschen sjunkit från 700 kronor till mindre än 4 kronor på ett år. Nu förbereds en kanadensisk grupp­talan för att ledningen ska ha mörkat miljardhål i budgeten för aktieägare.

Källa: TT