Foto: Pontus Forssander

Foto: Pontus Forssander

 

Anette Forssander har blivit utförsäkrad två gånger om. Nu tycker hennes läkare att det är dags att söka sjukersättning, det vill säga förtidspension.

– Jag är väldigt kluven och sparkar bakut. På ett sätt vore det skönt att slippa läkarintyg och utförsäkringar. Samtidigt känns det så slutgiltigt. Jag har alltid haft i bakhuvudet att jag ska komma tillbaka på halvtid eller i alla fall några timmar i veckan, säger hon.

Hon är behandlingsassi­stent inom psykiatrin. I december 2006 skadades hon på jobbet. En halvsidesförlamad kvinna ramlade i badrummet. Det högg till i ryggen när Anette Forssander lyfte upp henne.

– Nu åker jag på ryggskott, tänkte hon.

Det var värre än så, men det dröjde nästan ett år innan hon fick en diagnos. När hon till slut kom till röntgen upptäcktes ett stort och två mindre diskbråck. Hon hade nedsatt känsel i benen. I mars 2008 blev hon opererad.

– Efteråt ringde jag till jobbet. Jag var skitglad. ”Om en månad kan ni planera in mig på schemat.”

Men läkarnas prognos höll inte. Hon fick tillbaka känseln i benen, men smärtan i ryggen släppte inte. Det går inte att göra mer med kirurgi.

Nu har hon ständig smärta. Smärtlindrande medicin lindrar, men botar inte. Hon kan inte sitta i många minuter innan hon måste gå upp och gå. En vanlig natt måste hon gå upp fyra gånger eller så.

Det syns inte utanpå. Hon ler gärna. Livsglädjen är starkare än smärtan. Men den tar på humöret.

– Jag är nog inte så lätt att ha att göra med alla gånger. Ungarna säger att jag blir snäsig. Men jag är inte rädd för smärtan. Om min kompis gifter sig går jag på hennes bröllop, även om jag blir helt pajad i tre dagar efteråt.

Hon jobbade klart den där olycksdagen och fortsatte ytterligare någon vecka. ”Man kan inte vara hemma för lite ont i ryggen.”

När det tog slut var hon ute med samma kvinna. De åkte till affären för att handla.

Väl där kom Anette inte ur bilen. Hon fick åka till kontoret och ringa chefen. Han hjälpte dem ur bilen.

Så började sjukskrivningen. Hon gjorde ett försök att arbetsträna på sin gamla arbetsplats. Hon höll ut i en månad, men redan efter en vecka insåg hon att två timmar om dagen var för mycket.

Skadan blev aldrig godkänd som arbetsskada. Förra sommaren avslutades hennes tjänst. Då fick hon veta att hennes dåvarande chef aldrig hade anmält skadan. Själv driver hon inte sin sak vidare.

– Det kräver nästan juridisk utbildning eller en advokat. Det är en kostnadsfråga, och du kan gissa hur ekonomin ser ut efter sju års sjukskrivning.

Anette Forssander saknar jobbet.

– Jag saknar rutinen. Det är roligt att göra något som man är duktig på, att vara till nytta för andra. Jobbet ger tillhörighet. Vi identifieras med vår yrkesroll. En av de första frågorna från en ny bekantskap är: ”Vad jobbar du med?”

Den enklaste utvägen är att svara arbetslös. Om hon svarar sjukskriven vill folk diskutera krämpor i detalj.

– Och det syns inte utan­på hur dålig jag är.

Förra hösten blev hon utförsäkrad för andra gången. Försäkringskassan skickade henne till Arbetsförmedlingen. Hon tar rundgången med jämnmod, även om Arbetsförmedlingen inte har något att tillföra.

– De har inte mycket att erbjuda, mer än möten. Jag har aktivt sökt smärtlindring, rehabilitering och olika träningsformer.

Nu anser Försäkringskassan att möjligheterna till rehabilitering är uttömda. Anette kämpar med valet om hon ska söka förtidspension eller inte.

Hon har separerat och bor kvar i radhuset i Norrköping. Hon har skalat bort allt som går – en del försäkringar, dagstidning, fast telefon. Om hon kan bo kvar som förtidspensionär vet hon inte riktigt.

– Den frågan skjuter jag framför mig. Jag vill inte befatta mig det.