Kärrtorp tredje advent.
I torsdags hade vi julavslutning här på jobbet. Roligt, men jag inledde lite skärrad. Det hade varit skottlossning i mitt bostadsområde. Mot bakgrund av den senaste surrealistiska tider här i Kärrtorp, och övriga södra orter längs tunnelbanans linje 17 där vi boende dagligen mötts av hakkors, kändes skottlossning särskilt obehagligt.
Men julhänget fick mig snart att glömma, och jag landade lite i mitt vanliga jag – där den något fega men ack så sköna ironin gärna tar över. Oron försvann, och jag tänkte att jag ska ju i alla fall göra något på söndag, när vi grannar samlas på torget och säger det självklara: Inga nazister på våra gator (eller: Är det verkligen 2013?!).
Så kom söndagen den tredje advent. Och från och med i går är alla försök till ironi som bortblåsta.
Du har säkert läst om det som hände. Grå himmel och duggregn till trots var vi runt 200 individer som deltog i vad som var tänkt som ett fredligt, rekorderligt torgmöte. Många barn, pensionärer, grannar – ”vanligt folk” som polisen uttryckte det.
Det hinner knappt börja förrän ett 30-tal svartklädda, maskerade män med basebollträn, fanor, glasflaskor, bengaler, smällare springer rakt in i oss.
De vill att vi ska dö, så känns det. Panik. Folk flyr. Ica-butiken släpper in så många de kan. Som kan smita ut bakvägen för att komma bort. Vi är alltså på ett torg, det vill säga hyfsat instängda.
Vår dotter sover sig som tur är igenom allt. Men hennes bästis B blir livrädd. E, som är sex, står bara och skakar. N, tre månader, får springa hem i vagnen med en vettskrämd mamma. M, fem, sitter och skriker rakt ut och håller för öronen.
Jaha, kanske du tänker. Vilka naiva idioter som tar med barnen på detta.
Så har det låtit från flera håll i sociala medier. Jag har också grannar som tycker att vi som manifesterade var de riktiga idioterna. ”För att vi har tagit våldet till Kärrtorp.” ”Nu kan jag inte rasta hunden på torget på grund av allt glassplitter, tack för det!” ”Jag kan inte handla middag eftersom polisen spärrat av vägen.”
Innan du som läsare tar ställning ska du få en kort bakgrund till manifestationen: (Även om man borde få säga att man inte gillar nazism utan att riskera att få en sten i ansiktet.)
• I oktober tränar uniformerade nazister på att marschera på Kärrtorps IP.
• I november går en kille av tunnelbanan i Björkhagen. Han möts av två killar som vill varna honom för att nazister rör sig i området. Killen uttrycker missnöje över detta. Och blir nedslagen eftersom de båda killarna visade sig vara nazisterna.
• Under november och december har skolor, lekplatser, soprum natt efter natt blivit nersprejade med hakkors och schabloner med Nordfronts webbadress.
Så vad är alternativen till en fredlig manifestation vid lunchtid en söndag i advent?
Att var och en sitter hemma i tystnad och accepterar en omgivning fylld med svarta hakkors?
Att politiska torgmöten från och med nu ska vara barnfria, på grund av att de går ut på en tro på människor och frihet snarare än ”den nordiska rasen”? Mår mitt barn bättre av att sitta hemma i tystnad och passivt möta hakkorsen på skolan?
Tyvärr måste vi nu förlika oss med verkligheten, att glidningen mot ett mörkare Sverige är ett faktum. Rasismen är inte bara en fråga för bonnläppar och riksdag.
Jag har tydligen grannar som tror på väpnad kamp och raskrig. Jag fick ett smärtsamt smakprov av det i går.
Vi måste ta i svåra frågor, med våra barn, grannar, lokala politiker och arbetskamrater. Om vad hatet mot muslimer, judar, homosexuella, kvinnor, hiphop, tiggarna gör med dig och mig?
Men lägg aldrig skulden på den som med fredliga medel, med eller utan barn, försöker säga det självklara: Inga nazister på våra gator.
God ironifri jul!
PS. Skottlossningen var narkotikarelaterad DS.
Läs också Ledare: Varför gynnar DN nazisterna?
