Lärarkollegiet på idrottsskolan i Daugavpils har decimerats sedan lönerna sänktes. Flera har flyttat utomlands och tjänar bättre där på att städa. Foto: Svetlana Pokule

Lärarkollegiet på idrottsskolan i Daugavpils har decimerats sedan lönerna sänktes. Flera har flyttat utomlands och tjänar bättre där på att städa.
Foto: Svetlana Pokule

Lettland används som bevis på att åtstramningspolitik är vägen ut för Europas krisländer. Men priset för det lettiska undret har blivit fattigdom och utvandring. Arbetet reste till Daugavpils, staden som de unga överger.

Tåget stannar. Plötsligt är allt stilla. På en minut har de få passagerarna skingrats. Daugavpils är ändstationen, två mil söderut börjar Vitryssland.

Hela morgonen hänger tunn rök från vedspisar över de lappade småhusen i stadens utkanter. Vinterns första snö har lagt sig över taken. När solen kommer fram smälter den snabbt. Den ortodoxa kyrkans blå kupoler skimrar.

Lettland-Andrejcitat– Jag älskar den här staden, säger Andrej Domanin, idrottslärare och tills nyligen landslagsman i löpning.

– Jag vill inte flytta utomlands. Men kanske har jag ingen annan utväg.

Han står i en färgluktande gymnastiksal och förbereder dagens friidrottsträning för en grupp 11- till 13-åringar. Till Daugavpils idrottsskola kommer ungdomar efter den vanliga skolan. Här har OS-medaljörer i skytte och fäktning fostrats, härifrån kommer landslagsstjärnor i brottning och friidrott. Men sparpolitiken pressar lärarna.

Andrej Domanin och hans kollegor vittnar om hur lönen för en del har minskat med en femtedel, för andra med hälften, och nu knappt räcker till mat och hyra. Om att staten har slutat betala sjukvårdsförsäkring för sina anställda, så att den som inte har tecknat försäkring på egen hand kan bli ruinerad av en sjukhusvistelse. Om barn som måste gå långt till fots till träningen, eller hoppar av för att de inte har råd med bussbiljetten.

Från allt detta flyr välutbildade lärare till städjobb utomlands. Nyss tog skolans fäktningslärare med sig fru, två barn och svärmor och flyttade till England, andra har bosatt sig i andra länder.

Andrej Domanins flickvän läser engelska och svenska vid Stockholms universitet, och vill att också han ska flytta till Sverige. Han spjärnar emot. Han har investerat mer än de flesta för en framtid i Lettland.

Först arbetade han hårt för att nå toppbetyg i skolan, och därmed bli en av de få som får gå på högskolan gratis. Samtidigt tränade han hårt för att nå landslaget och representera Lettland i Europacupen. Så följde hårda studier i fyra år för att bli idrottslärare, och nu två år till för att ta magisterexamen. Som ryss har Andrej också pluggat flitigt för att klara språktestet i lettiska, och byta ut sitt främlingspass mot ett lettiskt.

Trots och tillbakahållna tårar färgar rösten när Andrej Domanin säger:

– Jag är Lettlandspatriot. Jag har inte utbildat mig för att plocka jordgubbar utomlands. Kan jag inte försörja mig som idrottspedagog söker jag till armén.

 

De arbetslösa försvinner

IrinacitatDe små rödvita spårvagnarna som skramlar fram i Daugavpils är en dröm för nostalgiker. Här och var är spåren upprivna, och huvudstråket, 18 Novembergatan, är uppgrävt.

– De EU-finansierade vägarbetena håller arbetslösheten nere, säger arbetsförmedlaren Irina Sinitsyna. Men till vintern tar de slut.

Då kommer arbetslösheten – just nu 9,3 procent i Daugavpils, högre på landsbygden – att stiga. Men den är fortfarande klart lägre än för tre år sedan, helt i linje med statistiken som säger att tillväxten i Lettland har tagit fart.

Ändå tvekar arbetsförmedlarna att tala om en verklig återhämtning.

– De unga flyttar eller studerar. Det håller nere arbetslöshetssiffrorna, säger Irina Sinitsyna.

På ett centrum för arbetsmarknadsutbildning mitt i stan kämpar ett dussin arbetslösa kvinnor och två vilsna män med en bokföringskurs. I en annan sal tar kortklippta, brednackade män av sig kepsarna och bänkar sig för ett informationsmöte med arbetsförmedlingen.

– Regeringen talar om stabilisering, säger Vladislav Rudnev, chef för cent-rumet. Vi hör att arbetslösheten har gått ner. Men ärligt talat, vi märker ingenting sådant.

Utbildningscentrumet hade som mest att göra kring år 2010. Arbetslösa strömmade till från myndigheterna, som skar bort 20 procent av sina anställda, från stadens stora industrier, och från butiker som stängde när folk inte hade pengar att handla för. Många ville utbilda sig till vvs-montör eller elektriker för att kunna emigrera.

Nu är tillströmningen mindre, berättar Vladislav Rudnev.

– Men det beror på att de arbetslösa som har fått en utbildning inte får gå en till inom två år. Och på att så många har lämnat landet. Snart finns här ingen kvar att utbilda.

 

 

Konkurrensfördel: Löner ingen kan leva på

– Arbetet är krävande. Det är inte alla som orkar sitta stilla och sy i åtta timmar, säger Ilona Likova (i förgrunden). Men jag har inte tid att vara trött, jag har två barn att ta hand om. Foto: Svetlana Pokule

– Arbetet är krävande. Det är inte alla som orkar sitta stilla och sy i åtta timmar, säger Ilona Likova (i förgrunden). Men jag har inte tid att vara trött, jag har två barn att ta hand om.
Foto: Svetlana Pokule

AllacitatAnställer sömmerskor. Skylten hänger intill spårvägen, på ett vitmålat stålstaket som börjat flagna. Samtidigt som människor lämnar Daugavpils för jobb på annat håll söker Alla Matjanovska arbetskraft till sin konfektionsfabrik.

Staketet döljer en kringbyggd gård, där sömmerskornas barn kan vänta på sina mammor efter skolan. Innanför gården ligger verkstaden: två rum översållade av tygbitar, mönster och trådrullar. Raderna av kvinnor, böjda bakom sina symaskiner, tittar upp ett ögonblick när vi kliver in, men fortsätter att sy.

Rysk radio står på i ett hörn, och då och då växlar sömmerskorna några ord med varandra. Men surret och klickandet från symaskinerna upphör aldrig. Lönen är en ren ackordslön. Varje minuts vila kostar.

Sömmerskorna säger att de kan tjäna 100 till 200 lat i månaden på heltidsarbete. Den lagstadgade minimilönen är på 200 lat (2 700 kronor), men den sätts ur spel av ackordslönen.

Alla Matjanovska är den första att erkänna att 200 lat (143 efter skatt) är lite.

– Det går inte att klara sig på. Inte ens teoretiskt.

Samtidigt konstaterar hon:

– Billig arbetskraft är det vi konkurrerar med. Det är de låga lönerna som gör oss attraktiva. Fabriker i Kina och Turkiet syr inte så här billigt.

– Jag skulle gärna ge högre löner, men allt styrs av vad beställarna betalar. Vi får tre lat för att sy den här vinteroverallen för barn, som säljs för motsvarande 100 lat i Finland.

Just konfektionsföretagen var bland de första som kom i gång efter stilleståndet i den lettiska ekonomin 2008, enligt Alla Matjanovska. De drar omedelbart nytta av att lönerna i Lettland har pressats ner i krisens spår.

Men när de västeuropeiska kunderna började komma tillbaka hade nästan hälften av Alla Matjanovskas anställda försvunnit.

– De som for var utbildade sömmerskor. Nu är de diskare och städare i andra länder. De kommer inte tillbaka, tvärtom har de tagit med sig sina familjer.

Lågbetalda sömmerskejobb är vad Daugavpils kan erbjuda, här finns omkring 15 fabriker som denna. För utvandrarna är det inget att komma tillbaka till.

Alla Matjanovska försöker locka med trivsel. Hon månar om sina anställda och deras barn, och de firar födelsedagar och nyår ihop.

Men de tomma arbetsborden lyckas hon inte fylla.

 

Ett lyckligt undantag

– Trots arbetslösheten är det brist på operatörer. Många har åkt utomlands, säger Aleksandr Bykov, som sköter EU-finansierade maskiner som slipar hjul och andra lokdelar på lokverkstaden i Daugavpils. Foto: Svetlana Pokule

– Trots arbetslösheten är det brist på operatörer. Många har åkt utomlands, säger Aleksandr Bykov, som sköter EU-finansierade maskiner som slipar hjul och andra lokdelar på lokverkstaden i Daugavpils.Foto: Svetlana Pokule 

Kedjefabriken med tre tusen anställda har lagt ner, den stora elektronikindustrin likaså. Men lokverkstäderna i Daugavpils, grundade 1866, har överlevt. På vägen dit passerar spårvagnen stadens stora kyrkor: en lutheransk, en katolsk och två ortodoxa. I en rönn ser vi fyra sidensvansar kalasa på de röda bären.

Så ligger plötsligt 25 hektar med sovjetbyggda verkstäder i mörkrött tegel framför oss. I vaktkuren har en rödhårig katt bosatt sig. Förmannen Maria Bogdanovica har på sig pälsmössan inomhus. Trots att temperaturen ligger kring noll är värmen avstängd.

– Vi har nyligen fått pengar av EU för de här maskinerna, som slipar hjul och andra detaljer. De har höjt produktiviteten med 300 procent.

Kring de båda nya maskinerna är det rent och städat, i andra verkstäder snubblar vi fram i halvmörker bland kringspridda lokdelar. De flesta av de isärplockade loken är sovjettillverkade. Verkstäderna i Daugavpils har inte många konkurrenter som kan laga sådana. Så trots att Ryssland ogärna gynnar Lettland kommer många beställningar därifrån – och fler kan det bli. Den lettiska regeringen talar om att rusta upp och elektrifiera delar av landets järnvägar för att locka mer rysk transittrafik.

Enligt personalchefen Valentina Bitinja har antalet anställda ökat från 800 till över 1 000 de fyra senaste åren. Flera arbetare berättar att lönerna har höjts.

Men fackordföranden Volodja Shvorak anser inte att lokverkstädernas framgång är ett tecken på bättre tider i allmänhet, snarare ett lyckligt undantag. De nya industrijobb som faktiskt växer fram är på tok för få för att kunna lyfta Lettland.

– Min och min frus inkomst har inte stigit, men mat och annat har blivit dyrare. Vi har fyra barn. Ett har flyttat till Riga, två bor i England.

 

Marginaliserat motstånd

Förr var staden livlig, nu ligger gatorna i Daugavpils öde efter nio på kvällen. Något måste hända, snart finns bara gamlingarna kvar, säger de lärare, arbetare, arbetsförmedlare och arbetslösa som Arbetet talar med. Landet är förött trots att vi inte haft krig, säger företagaren Alla Matjanovska. Hon och många andra ser det som självklart att regeringen borde ha stimulerat efterfrågan.

Men medan greker och spanjorer har strejkat och demonstrerat har Lettlands folk mestadels tigit. Den nyss avgångne premiärministern Valdis Dombrovskis blev faktiskt omvald efter att han hade lagt fram åtstramningspolitiken, vilket omvärlden har tolkat som att letterna stöder den.

Varför så få protester?

– Folk är rädda för att prata, säger Alla Matjanovska.

– Det enda partiet i parlamentet som har opponerat sig mot åtstramningarna, Harmonicentern, ses som ett parti för den rysktalande minoriteten, säger arbetsförmedlaren Inna Bocherova. Därför har motståndet marginaliserats.

Lettland har ingen välorganiserad arbetarrörelse. Vid idrottsskolan är praktiskt taget ingen av lärarna med i facket. De har ändå höjt sina röster, låt vara en enda gång. Ludmila Latkina berättar:

– Det var förra året. Vi åkte till sejmen, sa att vi inte klarar oss på våra löner, och lämnade över våra krav.

Och vad hände mer?

– En i vår delegation läste upp en dikt.

 

Framtiden: Någon annanstans

– Mamma åkte utomlands för ett halvår sen, Milana Filenkova, som går i femte klass. Foto: Svetlana Pokule

– Mamma åkte utomlands för ett halvår sen, säger Milana Filenkova, som går i femte klass. Foto: Svetlana Pokule

När skoldagen är över går många elever till Jauniba, ett kulturcentrum för unga. I ett rum med teaterrekvisita och manus spridda över borden förbereder en grupp ungdomar en nyårspjäs på lettiska och en föreställning på ryska, som båda ska spelas på stadens största scen. De släntrar in en efter en, vecklar upp smörgåspaket och slår sig ner.

– Vår verksamhet, som är nästan avgiftsfri, är särskilt viktig i svåra tider, säger pedagogen Ludmila Smykova, som leder gruppen. Barnen lever nu. Det går inte att skjuta upp deras utveckling.

Teaterarbetet är en tillfällig paus från de svåra tiderna. Annars är frågan om försörjningen ständigt närvarande – och frågan om utvandring.

– Alla överväger om de ska flytta utomlands eller inte. I min klass är det 50–50, säger Valeria Grakova, som går näst sista året i gymnasiet.

En efter en berättar eleverna om sina planer: Skottland, Tyskland, England, Ryssland … Flera har hälsat på syskon eller kusiner utomlands, och planerar att bo med dem när de flyttar.

Ungdomarna vet att de inte är de fina jobben som väntar på dem. De vet också att uppbrottet från hemlandet kan vara smärtsamt. Samanta Gribute, som går sista året i gymnasiet, vittnar lågmält men med stadig röst om hur utvandringen sliter sönder hennes familj.

– Mamma arbetar utomlands, men pappa har jobb här. Det leder till gräl. De drar åt olika håll. Antagligen flyttar jag till mamma.

Under hela samtalet har den minsta i gruppen, Milana Filenkova som går i femte klass, suttit tyst och lyssnat. När ordet blir hennes visar det allvarliga ansiktet hur hon samlar ihop sig för att övervinna blygseln. Händerna kramar mobiltelefonen medan hon berättar om sin mamma, som arbetar i Holland:

– Hon åkte för ett halvår sedan. Vi är fyra barn, pappa tar hand om oss. Mamma ska komma till nyår.

 

• Läs även artikeln om Lettland och EMU

FAKTA OM LETTLAND

lettgrafik