Foto: Henrik Montgomery

Foto: Henrik Montgomery

 

– Att ordinera lång sjukskrivning är som att svära i kyrkan. Men hade läkaren sagt från början att jag behövde vila på riktigt, och att det tar tid, kunde jag ha sparat år av mitt liv.

2004 får Selene Cortes sitt första barn. Hennes sätt att leva – ständigt högpresterande, med universitetsstudier och arbete samtidigt – håller inte längre.

De första tecknen är diffusa. Hon sover allt sämre. Har ingen matlust. Blir lätt irriterad. Och tröttheten bara växer.

– En del dagar orkade jag inte upp ur sängen. Jag älskade min son, men längtade tills han skulle sova, så att jag slapp ha dåligt samvete.

Selene Cortes förstår att någonting är på tok. Trots det går hon till husläkaren med svansen mellan benen, inställd på att kanske ändå inte bli sjukskriven.

– Jag hade ju alltid varit duktig. Min identitet byggde på det. Så jag ville tillbaka. I Sverige är vi våra ­yrken mer än vi är människor.

Hon får sjukpenning en månad i taget. Varje gång hon kommer tillbaka till läkaren utan att ha blivit frisk blir ett nytt misslyckande.

Till diagnosen utmattningssyndrom fogas så småningom kroppsliga symptom: fibromyalgi, artros, magbesvär, högt blodsocker, alltsammans vanliga komplikationer vid långvarig stress. Selene minns sin sjukdomstid i ödsliga bilder. ”Som att ligga kvar på slagfältet, avtrubbad, och bara vänta.”

I efterhand, då hon lärt sig mer om stressrelaterade sjukdomar och annan psykisk sjukdom, är Selene Cortes övertygad om att fixeringen vid att snabbt komma tillbaka till arbete var fel.

– Jag hade behövt att någon hade talat klarspråk och sagt att jag behövde vila länge. Att det kunde ta ett år, kanske mer.

Efter två års sjukskrivning började Selene Cortes en projektanställning på Fryshuset i Stockholm. Det höll några år. Men Selene hade inte förstått de djupare orsakerna till stressen, utan fortsatte arbeta på samma sätt som tidigare. En dag när hon lämnade sin son på dagis gick dragkedjan på hennes stövel sönder – och hon bröt ihop. En banal händelse visade att orken var slut.

– Det fanns orsaker i arbetet. Och hos Försäkringskassan, som tar sikte på att du ska tillbaka i arbete, inte på att du ska bli frisk. Men den som drev på mig hårdast var jag själv.

Den här gången gick Selene direkt till den psykiatriska vården. Med hjälp av psykodynamisk terapi har hon förstått att hennes strävan att vara duktig bottnar i uppväxten med en ensamstående och psykiskt sjuk mamma. Att ständiga prestationer har varit hennes sätt att hantera ångest.

I dag strålar Selene Cortes av ener­gi. Hon talar snabbt och intensivt, med många associationer och gester.

– Men jag kommer alltid att vara stresskänslig. Ibland måste jag brom­sa mig och avstå från sådant som jag vill göra. Det är en ständig balansgång.

Sitt nya arbete, på teatersällskapet Ung utan pung i Rågsved i södra Stockholm, har Selene Cortes därför valt med omsorg.

– Här kan jag arbeta intensivt några dagar, och sedan ta en paus.

Just nu tar Selene Cortes, tillsammans med kampanjen Hjärnkoll, fram en föreställning om psykisk ohälsa, där hon kan bidra med sin egen erfarenhet. Pjäsen ska bidra till att bryta de fördomar och den rädsla som omger psykiska diagnoser.

– För att minska stigmatiseringen behöver vi prata mer om psykisk ohälsa på arbetsplatserna och i skolorna. På vilket jobb är det okej att fråga ”Hur funkar medicinen mot din bipolära sjukdom?”

Selene Cortes

Selene Cortes är 38 år och har lång högskoleutbildning inom framför allt sociologi och statskunskap. Hon är en av drygt 300 ambassadörer för Hjärnkoll, en nationell kampanj för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt.