”En hage där ingenting går. Strån står raka och grå mot himlen och grinden är långt bort.”

Katarina Frostenson fångar i nya boken Tre vägar (Wahlström&Widstrand) poesins uppdrag som skapare av livsmening. Första tredjedelen är en sorts diktessä om hur skylten med dikten om hennes barndomshem i Hägersten sprayats över med svartfärg, vilket skickar ut henne på en inre (i minnen och andras poesi) och yttre (i skogen) vandring. Läs den och de två övriga vandringsberättelserna och återvänd därefter klarögd till den tunga nödvändigheten i hennes livslånga arbete med att göra språket overkligt verkligt, overksamt verksamt, gåtfullt konkret.