© Stella Nova film

Edda Magnason sjunger Monica Zetterlunds låtar på sitt eget sätt, det är på riktigt och inga kopior, ja jättebra. Hennes orutin som skådespelerska blir en fördel i samspelet med de andra gamla rävarna, i synnerhet Kjell Bergquists fantastiska pappaporträtt. Osäkerheten hon utstrålar känns väldigt trovärdig.

Men det viktigaste att framhålla är att Peter Birro har skrivit ett vidunderligt bra manus, i nära anslutning till hans pjäser, som Arbetarklassens sista hjältar. Och att dessa intentioner sen av Per Fly  gjorts till en film som vibrerar av liv, och av sextital. Genom att fokusera på några få år i karriären (och blanda friskt i kronologin) har Birro ur det sorgliga eländet skapat en berättelse om triumf över det klassmässigt bestämda dåliga självförtroendet.

Och det är mer än så. Birro och filmen ger en allmänmänsklig bild av vad det är som håller oss nere och vad som håller oss uppe, och sammanblandningen dem emellan. Central är en familjeanekdot om att vilja klättra till trädets allra högsta gren och ramla ner och slå sig illa. Den turneras tre gånger, med förändringar som skulle ha gjort Strindberg yrkesstolt.

I förlängningen är Monica Z en berättelse om sextitalet när allt var möjligt. Så att när den upphör grinar vår egen tid emot oss elakt. Går det att bli nån idag, eller bara en bild av framgång? Filmen ger positiva vibbar även om detta. Den har ett inre budskap om personlig emancipation, och att det inte är gratis.