Norge hade under några år ett system där ensamkommande flyktingbarn låstes in i väntan på artonårsdagen när de kunde skickas tillbaka till de länder de flytt ifrån. Under tiden fick de heller ingen särskild behandling för sina trauman. Detta skildrar filmaren Margreth Olin i en gripande dokumentär, som idag har svensk premiär, Dom andra.

Hon följer några killar genom upplevelser som drar ner dem i hopplöshet och en känsla av att livet är slut. En blir utvisad till Irak och hamnar i väntan på en båt till Italien i en grekisk hamn. Det elände och den förföljelse som äger rum runtom honom är outhärdlig att se. Lika outhärdlig är berättelsen om bröderna från Afghanistan som bara har varandra. Den ene är så knäckt av överfallet när föräldrarna dog och han skars sönder att han både tappat förståndet och förmågan att gå. Men det räcker bara till ett tillfälligt uppehållstillstånd.

Olin drar sig inte för att använda overklighetskänslan i Norge efter Breiviks attentat för att pejla killarnas desperation. Och det känns hel rimligt. Hon avslutar med att fråga vad friheten är värd om den bara är till för vissa, och med att citera FN:s barnkonvention.

Visuellt är filmen också mycket stark. Miljöerna och ansiktena berättar stillsamt sin egen historia, i färgfilm och svartvita foton, samtidigt som slumpen ger många extrema och minnesvärda ögonblick från gränslandet mot ingenting.