Alla jag pratar med i Norge återkommer till samma sak. Arbeiderpartiet har tappat röster hos dem som anser sig ärliga och strävsamma. Tror du på dig själv och ditt eget värde bör du hellre rösta borgerligt.
Snart står det klart att de borgerliga partierna inför måndagens stortingsval har lyckats med samma strategi som alliansen i Sverige vid valet 2006.
Välfärden är visserligen utbyggd och folk har fast jobb och fast lön, och arbetslösheten är lägre än vad en svensk regering ens vågar drömma om.
Men genom skicklig retorik har den norska borgerligheten vänt på bilden i ett vi mot dem-perspektiv.
De människor som lagom luddigt framställs som lata bör inte ha omedelbar rätt till den välfärd och de löner som alla andra har.
Dessa norrmän går, enligt borgarna, och drar benen efter sig medan de strävsamma får jobba för två och därmed betala alldeles för höga skatter.
Resonemanget känns igen från svensk borgerlighet, så även argumenten för att göra understöden mindre frikostiga:
A-kassa och andra stöd bör sänkas så att sjuka och arbetslösa inte bara sitter och rullar tummarna utan ser till att skaffa sig ett jobb.
Här finns också attackerna mot offentlig sektor, även om norsk borgerlighet lovar att norska privatiseringar ska bli bättre än i Sverige.
En effektivare offentlig sektor och ett steg bort från ”bidragsberoendet” ska i vilket fall skapa både bibehållen välfärd och sänkta skatter, anser borgarna.
Och slutsumman på sista raden inför valet blir ett galant löfte på hela 25 miljarder kronor i skattesänkningar om Høyre vinner valet.
Liksom i Sverige från 2006 fram till i dag väcker detta en rad funderingar.
Att Arbeiderpartiet misslyckats med att tydligt visa sambandet mellan skatter och de kollektiva nyttigheter som skatterna möjliggör är uppenbart.
Svårare att hantera för många norska Socialdemokrater är hur lätt det har varit att dela befolkningen och plantera bilden av att det är, luddig uttryckt ”de andra” som bär skulden.
Trots att Norges arbetslöshet är mycket låg anser borgerligheten att allt från skatter till höga priser egentligen är dessa personers fel, de lata och de utanför.
Dessutom visar den norska debatten på hur svårt det är att förklara grundläggande nationalekonomiska samband, som sambandet mellan understöd och ekonomisk tillväxt.
Medan borgarna hävdar att bara de allra mest utsatta bör få stöd och att resten av dem som tar emot understöd mest parasiterar på andra så skapar tvärtom ett mer generöst understöd en klart högre ekonomisk tillväxt.
Dels minskar och undanröjs trösklar och inlåsningseffekter i ekonomin, dels underlättas matchningen på arbetsmarknaden, så att rätt person lättare hamnar på rätt jobb i produktionen vilket ökar tillväxten för hela samhället.
Vare sig det gäller att minska den enskildes kostnader för barnomsorg eller att låta den arbetslöse få en rimlig ersättning under den tid det tar att hitta ett nytt jobb, så gynnas både den enskildes väg in på arbetsmarknaden och ekonomin i sin helhet om dessa understöd är generösa.
Alltför sent i valrörelsen har Arbeiderpartiet börjat få gehör för sin insikt att ett utbyggt välfärdssamhälle också höjer tillväxten och för sin varning att norrmännen är på väg att välja bort trygga jobb, en fungerande offentlig sektor och en rimlig löneutveckling, för att i stället välja fram en svensk osäkerhet.
Enligt alla opinionsundersökningar kommer omsvängningen för sent. Den ger dock en fingervisning för hur en verksam socialdemokratisk valrörelse bör föras, även i Sverige.
