Centrala avtal som utgår från industrins kostnadsnorm är en modell som har fungerat bra under lång tid, argumenterar IF Metall-ordföranden mot Ledarnas debattartikel. Bilden är från Ericssons kabelfabrik i Hudiksvall, som Arbetet besökte i vintras.

Foto: Mats Andersson

IF Metalls ordförande tar lönebildningsmodellen i försvar i sitt svar på Ledarnas ­debattartikel »Centrala avtal hotar ekonomin«.

Årets avtalsrörelse har lett till en ökning av så kallade sifferlösa avtal, löneavtal utan någon fastställd löneökning. Enligt IF Metalls uppfattning kan denna utveckling hota den modell för lönebildning som vi haft i Sverige under de senaste 15 åren. En modell som visat sig framgångsrik, inte minst jämfört med utvecklingen under decennierna dessförinnan.

I Arbetet den 20 juni 2013 hävdar Annika Elias och Maria Elinder, ordförande respektive lönebildningschef för Ledarna, att det i stället är dagens lönebildningsmodell som hotar samhällsekonomin. Orsaken är, om jag förstår inlägget rätt, att rådande modell leder till lägre kollektivavtalstäckning och minskar de anställdas engagemang i sitt arbete. Dagens lönebildningssystem borde därför överges och helt ersättas med sifferlösa avtal. Uppriktigt sagt har jag lite svårt att hänga med i alla led i tankekedjan, men då artikeln bland annat riktar sig mot uttalanden gjorda av undertecknad finner jag det angeläget att klargöra IF Metalls hållning.

Sedan det första Industriavtalet undertecknades 1997 har reallönerna ökat med i genomsnitt cirka 2 procent per år. Samtidigt har arbetskraftskostnaderna per producerad enhet i den internationellt konkurrensutsatta sektorn i Sverige inte stigit mer än i våra viktigaste konkurrentländer. Dagens lönebildningssystem har prövats i låg- och högkonjunktur och under en djup finanskris. I samtliga fall har systemet stått sig, även om det en och annan gång knakat i fogarna. Svensk lönebildning har förvandlats från att ha varit ett problem till att bli en stabiliserande faktor för samhällsekonomin. Antalet arbetsmarknadskonflikter är också förhållandevis få.

Svensk lönebildning utgår från att parterna i den internationellt konkurrensutsatta sektorn (i praktiken industrin) träffar avtal först. Kostnaden för dessa avtal, ”märket”, är den kostnadsnorm som övriga parter på arbetsmarknaden sedan har att rätta sig efter. För att systemet ska fungera krävs att parterna utanför industrin accepterar denna ordning. Samtidigt måste industrins parter kunna lita på att deras avtal blir ett riktmärke och inte ett golv. Om nu allt fler parter utanför industrin träffar avtal där ingen kostnad anges och det uttalade syftet är att avtalen ska leda till högre löne- och kostnadsökningar än avtalen inom industrin, så hotas rådande ordning. Så enkelt är det.

Om varje ny förhandling sker utifrån att redan träffade avtal är ett golv som ska överträffas kan svensk lönebildning snabbt vara tillbaka i spiraler och kompensationstänkande från perioderna innan Industriavtalet. Det skulle få ödesdigra konsekvenser på produktion och sysselsättning. Ingen vinner på en sådan ordning.

Att de centrala avtalen innehåller regler om löneökningar innebär inte att alla regler behöver se likadana ut. Hur lönebildningen utformas på den lokala arbetsplatsen och för en enskild individ samt vilken lönepolitik som är vägledande skiljer sig åt mellan avtalsområden och arbetsplatser. De centrala löneavtalen inom industrin ser inte likadana ut. Sveriges Ingenjörer, Unionen och LO-förbunden inom industrin har inte samma lönepolitik. Lönesystemen och lönesättningen som tillämpas på den enskilda arbetsplatsen kan se väldigt olika ut. Denna variation är väl förenlig med industri­parternas uppgift att redovisa en kostnad för de avtal som träffas.

För IF Metalls medlemmar är rikstäckande kollektivavtal med löneökningar ett oerhört högt priorierat fackligt mål. Vi menar att det höjer kollektivavtalssystemets värde och leder till ökat engagemang. Utvecklingen under de senaste 15 åren visar att detta mål, rikstäckande kollektivavtal med löneökningar, går väl att förena med de samhällsekonomiska förutsättningarna som råder. Min uppfattning är att även Ledarnas medlemmar vunnit på rådande ordning.

Anders Ferbe
Förbundsordförande
IF Metall