Sällan har skillnaden mellan billiga arbetare och dyrare tjänstemän illustrerats så tydligt som i Bangladesh den 24 april i år.

Dagen före husraset varnade en inspektör för sprickorna i Rana Plaza. De anställda uppmanades att stanna hemma. Det gjorde tack och lov de anställda på banken och i affärerna på nedre botten.

Men för de cirka 2 500 lågavlönade textilarbetarna var läget ett annat. I vanliga fall börjar de jobba klockan nio. Just denna morgon uppmanades de dock att komma tidigare till jobbet för att inte stoppas av eventuella inspektörer.

Sedan gick det som det gick. Det felkonstruerade huset rasade. Mer än 1 100 människor dog.

Det globala facket Industriall skräder inte orden.

”Nu är det blod på de billiga t-tröjorna”, sa fackbasen Jyrki Raina några dagar senare.

Han liknade husraset i Bangladesh vid mord. På de anklagades bänk sitter klädindustrin. Fabrikernas ägare och chefer och de stora modekedjorna som inte tar ansvar för underleverantörernas arbetsmiljö.

Egentligen skulle det behövas så lite. Om priset för en t-shirt för femtiolappen höjdes med 20 öre skulle det räcka för att fördubbla textilarbetarnas löner i Bangladesh. Om priset höjdes ytterligare en krona skulle de kunna jobba i en trygg arbetsmiljö, enligt beräkningar som Industriall hänvisar till.

Men konkurrensen är stenhård då modejättarna slåss om världsherraväldet. De är beredda att höja löner och förbättra villkor men säger att de inte vågar. Marginalerna är små och ingen vill dra på sig högre kostnader än sin konkurrent. Om dessutom ingen kräver att säkerhet och löner ska förbättras så händer ingenting.

Men efter husraset är det som om världen fått nog. I Bangladesh börjar vanliga människor känna skam inför de slavliknande villkoren. Regeringar och internationella organisationer kräver förändringar – och vem vill förresten bära kläder som är tillverkade under slavliknande förhållanden?

Lite yrvaket verkar nu regeringen inse att det inte längre går att sitta still. Lite oväntat verkar den se facket, som tidigare betraktats med djup misstro, som en del av lösningen. I måndags meddelade regeringen att de anställda på landets fabriker i framtiden inte längre behöver tillstånd från arbetsgivaren för att bilda fackföreningar. Än så länge är det bara ett utspel men det kan få stor betydelse.

Om detta genomförs kan det vara början på en resa där skillnaden mellan billiga arbetare och dyrare tjänstemän utjämnas.

eriklarsson140