– Vi jobbar i väldigt högt tempo, säger Jesper Åberg, som står på knä halva arbetsdagen. 23 år ung och med en bakgrund som elitidrottare känner han att jobbet sliter. 

Foto: Leif R Jansson

– Vi jobbar i väldigt högt tempo, säger Jesper Åberg, som står på knä halva arbetsdagen. 23 år ung och med en bakgrund som elitidrottare känner han att jobbet sliter.

 

Fläktarna surrar, belysningen fladdrar lite. Dörren slås igen – och Timo Korhonen är ensam i sprutboxen.

När han börjar lackera bilens sida står han på huk med fötterna brett isär, ungefär som en hockeymålvakt, fast ännu mer nersjunken. Kroppen gungar av och an i sidled medan högerarmen sveper den pysande sprutan fram och tillbaka.

– Sprutan måste hela tiden vara i rörelse, säger Timo Korhonen, och rösten låter burkigt bakom skyddsmasken.

– Färgen får inte bli tjock, då börjar den rinna.

I tio år har Timo Korhonen jobbat som lackerare på Bilia, Stockholms största bilverkstad, dit han kom direkt efter gymnasiet. Han skulle helst fortsätta i yrket ända till pensionen. Men att det blir så är inte troligt.

– Att orka till 65 som lackerare är omöjligt, säger Mikael Ramstedt, 51 år.

– Jag började här för 33 år sedan, direkt efter yrkesskolan. Båda knäna är opererade. Sedan fyra, fem år målar jag inte i sprutboxen. En skada i nacken satte stopp.

Runt om i lackeringsverkstaden, där dörrar och andra bildelar maskeringstejpas, slipas och grundmålas, verkar alla hålla med. I det här arbetet håller man inte till pensionsåldern. Eller jo, en lackerare har faktiskt gjort det. Han hette Janne och omtalas som en legend. Ett undantag som bekräftar regeln.

Bakom en bil står Jesper Åberg på knä på det kalla betonggolvet och slipar en bil för hand. Jesper Åberg har spelat ishockey och amerikansk fotboll på elitnivå. I amerikansk fotboll har han SM-medalj och landslagsmeriter. Hans goda fysik hjälper honom i arbetet. Ändå känner han, 23 år gammal, hur kroppen slits.

– Ungefär halva dagen står jag på knä. Och tempot är högt. I den här farten går det inte att jobba till 65.

Ingen i verkstaden är förvånad över statistiken som säger att många lackerare slås ut före pensionsåldern. Det som väcker frågor är att bilplåtslagarna inte ligger lika högt på den dystra listan.

– Bara ett fåtal plåtslagare orkar till pensioneringen, säger Roger Carlsson, som har 25 år i yrket. Många slutar på grund av vibrationsskador.

– Själv började jag tidigt. Jag vågar inte fortsätta till pensionen, jag har redan andats in för mycket gifter från upphettad plåt.

Enligt statistiken lämnar många lackerare arbetslivet som förtidspensionärer. Hos en stor arbetsgivare som Bilia är det mindre vanligt. De som blir slitna i verkstaden kan i många fall bli kundmottagare eller skadeberäknare på kontoret.

Men kontorsjobben räcker inte för alla. Och de som lämnar verkstaden måste gå ner i lön, vilket får en del att tveka. Dragan Mitrasenovic, ordförande i verkstadsklubben, bedömer att plåtslagarna i snitt tjänar drygt 30 000 kronor i månaden, lackerarna mellan 35 000 och 40 000 (båda har ackordslön).

– Arbetsmiljön har blivit bättre sedan jag började 1980, säger Mikael Ramstedt. Då var lackerare lite dizzy av lösningsmedlen. I dag är de flesta färgerna vattenbaserade, och vi har bra ventilation.

– Men kroppen håller bara ett visst antal år. De som börjar jobba sent i livet kan också sluta jobba sent, vi som började när vi var 17 eller 18 behöver sluta tidigare. Det borde pensionssystemet ta hänsyn till.