Den kompromiss som S-kongressen nu enats om är bra som ett första steg.

Men bara som ett första steg.

Kompromissen innebär att det blir möjligt att stoppa ohemula vinstuttag ur välfärden.

Den kanske mest genomgripande förändringen, om förslaget blir verklighet efter en Socialdemokratisk seger, blir att lagen om valfrihet inte ska vara obligatorisk och att den bör förändras så att fri etablering inte längre är möjlig.

Det är också detta som fått Vårdföretagarna att kalla förslaget ”det allvarligaste hotet mot valfriheten på många år”.

Kommuner och landsting ska också få ökad makt över frågan.

Kompromissen är därmed mer långtgående i sitt motstånd mot höga vinstuttag än många inser – men bara om den intention som nu klubbats inte stannar av utan aktivt omsätts i verklig politisk handling.

Välgörande med debatten är också att den tydligt markerat att allt tal om större kontroll och större insyn inte är nog.

Alla politiker från alla partier ställer naturligtvis upp på ord om att skattebetalarna måste få ordentlig i syn i hur deras skattepengar används. Allt annat skulle vara politiska klavertramp.

Det enda viktiga i hela debatten kokar alltså ned till denna enda fråga:

Ska våra skatter gå till vinstuttag till Caymanöarna eller ska de skattepengar vi alla arbetar ihop gå till kvalitet i välfärden?

Endast om vi låter våra skattepengar gå till vår gemensamma välfärd får vi den bäst fungerande välfärd som svensk ekonomi och svensk tillväxt kräver.

Att detta också ger högsta möjliga rättvisa är en positiv följd av detta.

Ja eller nej till vinstuttag, alltså. Och därmed ja eller nej till kvalitet i välfärden.

Någon annan essens finns inte i denna brännande fråga.

Och i denna viktiga fråga har nu Socialdemokraterna efter en intensiv debatt lyckats nå en kompromiss som är positivt långtgående.

Nu gäller bara att driva frågan till fullt förverkligande.