Till alla er. Systrar som gick före.

Tack.

Tack för rätten att rösta. För att jag är myndig. För att jag har fått möjlighet till utbildning. Tack för att ni organiserade er och krävde samma rätt till inflytande och makt som männen hade.

Tack för att ni såg till att min mamma kunde yrkesarbeta trots att jag föddes. För att ni gjorde det möjligt för mina föräldrar att dela på föräldraledigheten. Tack för att ni gav mig rätten att bestämma över min kropp och planera min eventuella familj. Tack för att ni sa att det personliga är politiskt och gjorde våra vardagsrum till politiska arenor.

Till alla er. Systrar som går bredvid mig.

Tack.

Tack för att ni sett mig. Lyft mig. Trott på mig. Och på min rätt att säga nej. Tack för att ni lärde mig feministiskt självförsvar. Tack för att ni drev igenom en sexualbrottslagstiftning som gav mig rätten att säga nej. För att ni såg till att samhället inte ska kräva av oss att vi ska slåss och skrika när någon trampar på våra gränser. Tack för att ni säger att skulden, oavsett om jag förmådde att göra motstånd eller inte, inte är min.

Tack för ni skapat separata rum där vi har letat likheter i våra berättelser. Tack för att vi tillåtit oss att vara olika. Tack för att ni utmanar och förändrar.

Till alla er. Systrar som ska komma efter.

För er slutar vi inte drömma, hoppas eller kräva. För er skull är varje seger viktig att försvara. För er skull är varje strid nödvändig att vinna. I framtiden ska ni få läsa i historieböckerna om en tid där lönerna var lägre bara för att de som arbetade var kvinnor. Där kommer det också att stå om hur män slog och våldtog kvinnor, och sedan gick fria. I böckerna kommer det att skrivas om hur tjejer lärde sig att svälta sig själva, i försök att uppnå sjuka och omänskliga ideal.

För er skull måste vi förändra det här samhället.

I en tid när man ibland i debatten får höra att feminismen gått för långt, då tänker jag på hur vi kvinnor jobbar gratis efter klockan 15:52. Då läser jag i tidningen att man räknar med att varannan kvinna som går i pension kommer att leva under existensminimum. När de säger att vi kräver för mycket, tänker jag på hur endast tjugo procent av alla våldtäkter och fall av misshandel mot kvinnor polisanmäls. Knappt ens då orkar jag tänka på hur få av dem som leder till åtal och fällande domar. När man ber oss att vara tysta, tänker jag på hur mina tjejkompisar stoppade fingrarna i halsen och ljudlöst spydde upp skollunchen.

Men mest tänker jag på, att man alltid har sagt så om våra krav. Att vi kräver för mycket. Och så tänker jag, att jag vet, att ni som säger så, alltid har haft fel.

Storasystrar, medsystrar, små­systrar.

Tack.

Utan er vore jag ingenting. Utan er skulle det här samhället aldrig komma någonvart.